Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sång öfwer Grefwe Gustaf Gyllenborg. En nyfunnen dikt av Geijer. Av Evald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sång öfwer Gref we Gustaf Fredrik Gyllenborg 21
sida. Möjligt kan wara, att de, utan Dalin, ej hade blifwit allt
hwad de blefwo; men troligt är ock att Dalin alldrig kunnat
blifwa hwad de woro.» — Geijer är inne på samma tankegång
som denna nekrolog:
Dig gaf Dalin ett språk. Du gaf det själens styrka
Och Skaldens konst den kraft, som lyfter opp ett folk.
Sång öfwer Gyllenborg tycks i viss mån medvetet vara tänkt
som en parallell till Sång öfver Creutz, och den har i mycket
denna till mönster. Båda teckna den svenska skaldekonstens
utveckling fram till föremålet; i båda fallen — ehuru framför allt
hos Geijer — kunna dessa partier — hos Franzén stroferna 1—6,
hos Geijer 6—11 — anses som alstrens märkligaste och mest
fullödiga. Uppfattningen av utvecklingen är i huvudsak densamma,
och skildringarna erinra åtskilligt om varandra — man jämföre
Franzéns strof 4 och Geijers strof 11 —, ehuru Geijer ser sakerna
också ur en politisk, inte bära ur en poetisk synpunkt. Dock finns
härvidlag även en annan, icke oväsentlig avvikelse: den yngre
diktaren har — som man av den blivande författaren till Idunas första
häfte kunde vänta — en högre uppskattning av den fornnordiska
poesien. För Franzén var denna
blott ett skri
Af barbaren, som betagen
Tryckte känslan ut med raseri.
För Geijer åter är det inte den fornnordiska skaldekonsten utan
det äldsta språket, som var »ogent, wildt, för Harmonien lyckt».
Men, heter det om Nordens gamle skald,
Han öfwermannar det med Gudakraft och tänder
Uti dess råhet lif, med bloss från himlen rykt.1.
Och diktens mest inspirerade passus formar sig till en hyllning av
den forngötiska poesien såsom förebildligt nordisk. Så lyda
nämligen femte och sjätte stroferna, där författaren till att börja med
apostroferar Gyllenborg:
1 Något annat belägg för att Geijer under ifrågavarande tid haft denna
uppfattning av förhållandet mellan det äldsta språket och den fornnordiska poesien
finns inte — men det är heller ingenting, som hindrar, att han kan ha haft den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
