Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klosterrovvisorna. Av Axel Ahlström - II. Elinvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 Axel Ahlström
De svenska uppteckningarna skilja sig så väsentligt från de
danska, att man har fog för att tala om en svensk och en dansk
version av visan.
Jämförelse mellan svensk och dansk tradition. Textkritik.
I jämförelse med den svenska har den danska versionen en
alltigenom mildare färg, fastän även i denna handlingen är brutal
nog. Sune, med hjälp av sin broder, bryter sig in i klostret för
att bemäktiga sig kungadottern Elin, till vilken han icke har någon
rätt, de hugga ned hennes vaktande svenner, rycka henne halvnaken
upp ur bädden, kasta henne upp på hästryggen och föra henne
bort till Sunes borg. Sune behandlar henne sedan med mycken
hårdhet, förskjuter henne för en tjänstemö och tager bort hennes
barn omedelbart efter deras födsel. På sin dödsbädd vägrar hon
att förlåta mannen och dör oförsonlig.
Den svenska versionen skärper betydligt linjerna. När den
olyckliga jungfrun i ett så sorgligt tillstånd föres bort på
hästryggen, omtalar Sune för henne med cynisk hårdhjärtenhet, att
hennes fader är död, så att hon icke kan vänta någon hjälp från
honom. Under deras samliv misshandlar han henne även
kroppsligen på det mest upprörande sätt. I den danska versionen heter det:
»I haff uen tagit min tienstemø
Lagt henne paa bolstrar blaa,
Mig haff uen I af sengen skutt
Ud i di barre straa.»
Den svenska har i stället för de två sista raderna:
»Men mig haf wen I både bannat och slaget
Och draget utij mitt hår», (efter A 2).
När Sune på den döende Elins bön kommer in till henne,
förebrår han henne barskt, att hon nödgat honom att lämna sina gäster.
Men även Elin är föga sympatisk i sin stenhårda oförsonlighet.
Då den ångerfulle maken upprepade gånger beder henne om tillgift,
icke blott vägrar hon att förlåta honom utan hennes sista ord till
maken är ett förbittrat hån:
»I läggen nu af eder skarlakan skin,
I sliten väll kappan blå,
I tagen nu eder en riddaredåtter,
En kungedåtter i aldrig mer få» (A 2).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
