Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klosterrovvisorna. Av Axel Ahlström - II. Elinvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 Axel Ahlström
nåde sin dotter för att lova sig åt lagmannen, alluderade säkerligen
på, att Karin var bestämd för ett bättre gifte, med svenske kungen
Kanske låg däri också den undermeningen, att hon icke skulle låta
locka sig av systerns exempel och ge sig ut på något äventyr med
en östgötalagman.
Denna omflyttning av verserna gör att strof 53 måste strykas.
Detta medför åter, att Karins svar på moderns varning förlorar
anslutningen till denna. Man kan reparera detta genom att sätta
in stroferna 54 och 55 efter strof 51, dock blir i så fall strof 52 bra
långt skild från sin parallellstrof 53. Däremot kan det knappt
väcka någon större betänklighet att stryka de nämnda stroferna,
som äro ganska svaga och sakna motsvarighet i den danska
versionen. I den första svarar Karin ganska snävt och undvikande
på moderns varning och modern förebrår henne då: »Du bråer på
din Fädernes art». »Härmed menar hon väl», säger Ek, »att
Magnus Benediktssön var jämbördig med Sune och snarast hans
frände, ty hon hade nyss sagt» (enl. den danska versionen), »att
giftermålet med kung Erik skulle göra Karin till sin moders like».
— Naturligtvis menade Elin, att Karin bråddes på sin fader, var
lika hårdhjärtad och ovänlig mot modern som denne.
Vare sig nu stroferna 54 och 55 nyttas eller strykas, vinner man
därmed, att stroferna 56—58 komma att följa omedelbart efter strof,
52, till vilken de höra. Strof 59 har alltid varit ett svårt crux:
»Iag blev migh i Clostret gifven
allt med en sillckes särck,
och uth Blefü Iag der tagen
allt med stoor Hiertans werck.»
Som strofen följer omedelbart efter Adelins yttrande, ha
forskarna i allmänhet lagt orden i hennes mun, ehuru ju detta
uppenbarligen är orimligt. När modern på sin dödsbädd uppmanar dottern
att gå i kloster, kunde ju denna omöjligt veta, att hon en gång
skulle rövas bort därur. Ek har i sin skolupplaga ändrat jag till
hon, en högst tvivelaktig förbättring, men senare anslutit sig till
den danska versionen. Professor Blanck (Sakkunnigutlåtanden
s. 86) lägger orden i moderns mun och framhåller, att de utgöra
en motivering för Sunes yttrande i följande strof. Onekligen passar
strofens innehåll bättre in på Elin än på Benedikta. Den senare
kände säkerligen ingen hjärteverk, då hon i sin fästmans sällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
