Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klosterrovvisorna. Av Axel Ahlström - III. Inledningsstrofer och omkväden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Axel Ahlström
sedan. Det är ett lysande bevis på hans geniala skarpblick, att
han redan då kunde överblicka och bemästra det oerhört vidlyftiga
och svårhanterliga folkvisematerialet till den grad, att hans
framställning icke blott i sina grunddrag utan även i de flesta detaljer
står orubbad ännu i den dag, som är.
Ett mycket stort arbete har under det sista decenniet nedlagts
på folkviseforskningen av prof. Sverker Ek. Denne utomordentligt
flitige forskare besitter, såsom redan nämnts, en ofantligt vidsträckt
beläsenhet och en enastående förtrogenhet med folkvisematerialet.
Han har därföre varit i tillfälle att draga fram åtskilliga nya fakta
och att göra sammanställningar av intresse. Men hans
fördelaktiga förutsättningar i nämnda avseenden stödjas tyvärr icke av
tillräcklig kritisk skärpa, varför de resultat, till vilka han anser sig
ha kommit, blivit i stor utsträckning motbevisade, helt eller delvis
bestridda eller betvivlade.
Ännu återstår ofantligt mycket att uppklara. Själva
kardinalfrågan, om uppkomsten av våra nordiska folkvisor, är ännu icke
slutgiltigt löst. En viss enighet synes råda därom, att ursprunget
till våra folkvisor är att söka i de franska dansvisorna. Detta kan
dock knappast vara hela sanningen. Det är bestyrkt, att i
Frankrike dansen redan mycket tidigt beledsagades av sånger, vilka voro
både av lyrisk och episk natur. Det synes dock vara alldeles
påtagligt, att en dylik användning av visorna måste vara av
sekundär art, att de sjungna dikterna först måste ha fört en självständig
tillvaro, även om de i andra hand apterats till att tjäna som
rytmiskt stod för dans. Att dylika episka visor ha funnits, är ställt
utom allt tvivel. Thomas, författaren till en av Tristandikterna,
låter den sköna Iseut (Isoide) själv dikta och sjunga »un lai pitus
d’amor», vari hon skildrar, huru Gairun blev överraskad och dödad
av sin älskades svartsjuke gemål, och huru.denne med list gav sin
hustru älskarens hjärta att äta, varpå damen dog av sorg. Det är
ett typiskt balladämne, som givit upphov till en mycket spridd
folkvisa, varav en avläggare kommit även till oss (Hertig Pröjdenborg
och fröken Adelin G.-A. 18). »Lai» var ursprungligen beteckningen
för de sånger, som med ackompanjemang av stränginstrument
föredrogos av bretonska sångare och musikanter. I det gamla keltiska
Bretagne, där fantasien och mystiken fann riklig näring av den
säregna naturen och de många hemlighetsfulla minnesmärkena från
urgamla, helt bortglömda tider, fortlevde en rik inhemsk tradition,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
