Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Carl Santesson
E poi uscimmo a riveder le stelle!
Sedan man vistats någon tid i atmospheren af en visserligen
rikt begåfvad, men ytterligt bortskämd och förpestad natur, hvars
högsta mål och ära var att i sig framställa idealet af en poetisk
roué, smakar det dubbelt skönt att komma i godt sällskap — i
sällskap med män, som, ehuru snillen af högsta rang, likväl icke
ansett under snillets värdighet, att vörda det Heliga i himlen och
erkänna det Goda på jorden. Jag begriper icke. hvad Wilhelm
Müller tänkt på med sin sista panegyrik i Zeitgenossen; hans förra
omdöme i Urania var på engång förståndigt och billigt. Men
fälttåget till Grekland, som visserligen gaf åt Byrons
vagabund-lefnad det vackraste möjliga slut, har alldeles förbländat min
romerske vän vid sin sednare teckning.»1
Den bok Atterbom nämner var Thomas Medwins Journal of
the Conversations of Lord Byron, utkommen år 1824 ett halvår efter
Byrons död. Verket rönte en uppmärksamhet ej så litet över sitt
inneboende värde, översattes snart på franska och tyska, tilldrog
sig den gamle Goethes intresse och torde rentav givit Eckermann
impulsen att såsom en motsvarighet offentliggöra sina samtal med
mästaren i Weimar.2 Atterbom tyckes, att döma efter titelns
citering, ha läst Medwin i fransk översättning. Hur pass tillförlitlig
den engelske militär, resenär och litteratör var, vilken hans släkting
Shelley introducerade hos Byron i Pisa, därom har redan från
början rått en livlig kontrovers.3 En intelligentare, mera
omdömesgill iakttagare och upptecknare var Medwin uppenbarligen ej, och
det förefaller troligt att Byron, som besatt en okynnig lust att
mystifiera utomstående personer och gärna spelade fanfaron de
vice. en smula roat sig med att leda sin interlokutör på villospår.
I sådant fall blir Atterboms antipati berättigad redan genom den
mindre äkta bild av skalden Medwin bjöd. Men mycket av den
verklige Byron finnes givetvis med i samtalen och gör oviljan hos den
moraliskt finkänslige Atterbom fullt förklarlig. Cynismen,
1700-tals-sensualismen i Byrons uppfattning måste stöta honom tillbaka. Därtill
sällar sig också obehaget vid något visst vulgärt, braverande, högröstat
och taktlöst hos diktaren. Ofta möter man prov på självupptaget
1 Atterboms brev till Malla Silfverstolpe tillhör enskild ägare.
8 Se Robertson, a. a. s. 85.
3 Se S. Chew, Byron in England. His fame and after-fame. London 1924,
s. 211, 212 och H. Richter, Lord Byron. Persönlichkeit und Werk. Halle a. S.
1929, s. 409.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
