Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 Carl Santesson
själsfränderna och vännerna bland den tyska romantikens filosofer
och poeter, vilka han på detta vis kunde få äga i sin närhet.1
Siames och skaldernas blivande minnestecknare, sympatikritikens
förste mästare hos oss, önskade sig till förtroget sällskap ett galleri
av andens stormän, och den Byronbild han fått i julklapp unnade
han, om också tveksamt, en plats i deras krets.
Det är framför denna bild vi möta Atterbom i elegiens början.
Ensam på julnatten, sedan tolvslaget förklingat i domkyrkotornet i
Uppsala, sitter han försjunken i betraktandet av det trotsigt vackra
huvudet på porträttgravyren, sällsamt belyst av det fladdrande skenet
från en nästan nedbrunnen brasa. Inbillningen börjar sitt spel,
minnena dagas för hans inre öga. Han erinrar sig, huru han en
gång sett Byron i Venedig, och drömmande gör han ånyo färden
till denna stad; i de mjukt fallande verserna om Adrias drottning
dröjer, nästan som en avsiktlig hyllning, ett eko från de
monumentala stanzer i Childe Harolds fjärde sång med vilka Byron för
generationer framåt krönte Venedig till en av den romantiska känslans
hemorter och fixerade dess historiska profil. Allt djupare försänkt i
fantasileken föres sedan Atterbom från lagunstaden till Byrons
fädernesland, till en i töcken insvept kust:
Der mot kritberg bränningar slå, med dönande stormsvall;
Månan, i flyktiga glimt, silfrar dess vredgade skum.
Grått är, och tomt på stjernor, det hvalf, som himmelen
spänner
Öfver klippor och fält, öfver den dimmiga borg,
Som uppsträcker till honom de jättarm-liknande tornen,
Ej att begära hans gunst, nej! att förhåna hans hot.
Hör! hur stormen far öfver dem fram, och med brusande
vingar
Skrämmer de fåglar, som tätt nästen kring tinnarna byggt;
Vrider i gnissling omkring malmflöjlarna, plundrar de gamla
Ekarnas löf, af en il vida i hvirflar förspridt.
Den i nästan skräckromantiska färger givna bilden av Byrons
hem är icke originell utan sluter sig, som jag funnit, ytterst nära
till ett tyskt poem, en strof i J. C. von Zedlitz’ canzon Todterikränze:
Willst Du ein and’res Dichterbild betrachten,
Komm’ über’s Meer, das Englands Strand bespühlet,
Und jene weissen Klippen, die es schirmen,
Erzürnt, in ew’ger Brandung rings umwühlet. —
Se brev från Atterbom till Böttiger den 29 sept. 1839 i K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>