Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 135
och vitt; man kan erinra sig utsikten av Newstead Abbey i
månsken, känd bland annat som titelvignett i Moores Byronbiografi.
Samtidigt vill Atterbom, litet oegentligt, låta den sång som ljuder
genom den övergivna borgen symbolisera den byronska diktens
tonström med dess förtrollning och dess skärande moraliska dissonanser:
de vildt skiftande tjusningars ljud
Än den blåaste himmel, och än den svartaste afgrund
Öppna för hjertats begär; oftast den sista likväl.
Stället rymmer en anklang från Todtenlcränze, där Zedlitz
tecknar Byrons sångarart och den byronska diktens mörka landskap:
Nur wo der Schleier des Gewölk’s zerrissen,
Lacht blauer Himmel aus den Finsternissen!
Från miljöbilderna vänder sig nu Atterbom mot Byron själv,
mot honom
som var, af brittiska Diktens monarker,
Ej blott den siste, men hardt nära den störste också!
Han sjunger, och ånyo lånar han på flera punkter sin
inspiration från Zedlitz, om huru denne diktarheros lik en havsörn,
förälskad i vågornas svall och stormens musik, svävar ut kring jorden.
Men Byron-havsörnen, »den melodiskt grymma dämonen»,
Byron-Childe Harold har tidigare burit sångsvanens gestalt och efter
förvandlingen behåller han alltjämt »smärtans behag», huru »skarpa
och slitande» hans ljud än höras:
Och i en ohörd skepnad af sång förstod han att blanda
Rofdjursläten med ömt smältande näktergalston.
Den sista versraden påminner om den definition Byron en gång
i Don Juan (XV, 97) givit på sina författarvanor och sin diktning:
I sing by night — sometimes an owl,
And now and then a nightingale —
Engelsmannens med en lätt nonchalant gest framkastade
jämförelse har, om den möjligen föresvävat Atterbom, i varje fall hos
honom fördjupats till en patetisk och skärande motsägelse. Här
liksom förut och efteråt i elegien genomför han en både psykolo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
