Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 137
i själva verket en så universell pessimism, så livsfientligt dragen
mot upplösning, förgängelse och förintelse, varken i Darkness
eller Heaven and Earth, där ju undergång och världsskymning bilda
de skakande motiven, eller i Childe Harolds spleen, ja, icke ens i den
utmanande och blasfemiska revolten i Cain. Världssmärtan, trotset
och cynismen hos Byron tala ju dessutom oftast genom diktade
gestalters mun i samklang med den typ verken själva gåvo dem. Men
lika litet som samtiden i allmänhet var Atterbom i stånd att skilja
på Byron och de byronska hjältarne. Med makten hos ett
enastående passionerat och självhärligt temperament växte Byrons person
snabbt till mytiska mått, och skalden var själv icke utan
delaktighet i legendbildningen och den felsyn på förhållandet mellan
diktare och dikt som blev följden härav. Begynnelseverserna i
Lamartines L’homme i samlingen Meditations poétiques (1820):
Toi, dont le monde encore ignore le vrai nom,
Esprit mystérieux, mortel, ånge ou demon,
Qui que tu sois, Byron, bon ou fatal génie.
återgiva hela den aura av mörker och hemlighetsfullhet som för
denna generation stod kring Byrons namn. Som Lamartine själv
och den tidigaste franska romantiken, som huvudparten av
Tysklands kritici, Goethe undantagen, som en stor del av den engelska
läsevärlden, särskilt efter de tvenne första sångerna i Don Juan
och Cain, som, åtminstone tidigare, Tegnér hos oss såg Atterbom
huvudsakligen i Byron satanisten och helvetespoeten, den demoniske
trotsaren. I artiklarna i Svensk Litteraturtidning hade han uttryckt
en dylik uppfattning, och i Todtenhränze mötte honom senare en
Byronbild med samma dystra fysionomi. Ännu 1820-talets slut
måste nödvändigtvis sakna både den samlade och lidelsefria
överblicken av det enastående litterära fenomen som Byron var och
pålitlig kännedom om källor och fakta i hans liv. I Byrons diktning
urskilde samtiden å andra sidan uteslutande tvenne
huvudegenskaper, världssmärtan och den cyniska eller sarkastiskt spelande
kvickheten. Att det fanns en annan Byron, vida närmare den
verklige, prosatören, brevskrivaren och dagboksförfattaren, anade läsarne
ännu av naturliga skäl knappast. Därmed saknade man också
greppet om en diktarnatur vilken i mycket var rikare och sundare än
den man lyriken och de flesta versberättelserna läto ana, mänskligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
