Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 141
Så berör Atterbom ett par av de diktskapelser som blevo frukten
av uppehållet i Södern:
Evigt skall lefva din Lucifers bild, och evigt i Juans
Yppiga lifs arabesk strålar din mästarehand.
Här du, om ock ej till glädje, till skämt åtminstone stämde
Tjusar-spelet, och här hvarje din kraft du förstod
Samla i en, att prismatiskt ifrån dess tändande brännpunkt
Leker med himmel och jord hela din själs ironi.
Så fulländad han stod, den förtrollade lund af din diktning:
Gullfrukt lyser der fram mellan cypressernas väkt;
Turturns klagan, sirenernas sång och gnomernas hånskratt,
Allt i dess halfdag hörs, rikt om hvartannat förmängdt.
För första gången i sin dikt höjer sig Atterbom här till
positivt karakteriserande, väsentligen litterär kritik, i det han vänder
sig från Byrons personlighet och livsåskådning till tvenne av hans
verk. Vad som härvid frapperar är den höga värdesättningen och
de förändrade tonfall av erkännande och beundran med vilka han
nu talar. Samme Atterbom som nyss i Byron skådat en trotsande
förhånare av den gudomliga världsordningen prisar här
Lucifersgestalten i Cain och uppfångar, visserligen inom kretsen av sina
speciella estetiska kategorier och med tillämpande av ett romantiskt
ironibegrepp, alldeles ypperligt den suveränt gestaltande rörliga
universaliteten i Don Juan. Det är en kritikerpoet fullt i nivå med
det stora ämnet som format dessa rader; enheten, det rent
subjektiva sammanhanget i den brokiga episka väven, som tidigare
undgått Atterbom, har han nu upptäckt. Däremot kan man icke
förneka, att det råder en viss inre motsägelse mellan dessa båda
speglingar av diktarindividualiteten i elegien. I realiteten ligga inom dess
ram tvenne skikt av Atterboms Byronuppfattning ganska
oförmedlat vid varandras sida. Det ena, tidigare, är en produkt av åren
inemot 1820-talets mitt, då Atterbom i Svensk Litteraturtidning i
samma andedrag bekämpade Byron och Argus, det andra, senare,
bär prägeln av årtiondets slut, tiden för den förtroliga
bekantskapen med Byrons verk, när den polemiska stämningen långsamt viker
undan och en önskan efter fördjupad förståelse växer fram hos
honom i samband med den essay över Byron han planerar. I den
psykologiska verkligheten ha naturligtvis attraktionen och
repulsionen samtidigt funnits hos Atterbom, när poemet blev till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
