Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 Carl Santesson
De distika som senast citerats måla en symbolisk bild av den
byronska diktens lustgård, ett sydländskt landskap bebott av väsen
ur klassisk och germansk mytologi. Också här framhäver Atterbom
universaliteten hos Byron, rikedomen på tonarter i hans register,
men även dualismen i livsstämningen, som alstrar dissonanser. Från
hans poesis förtrollade park hör Atterbom sålunda ett skärande
missljud, »gnomernas hånskratt». Denna sammanställning är på
skilda vis betydelsefull. Den uttrycker icke blott den demoniska,
disharmoniskt gäckande lynnesarten hos Byron, som gav samtiden
rysningar, vida starkare än dem vi förmå erfara, utan anspelar
även med all sannolikhet på en särskild episod i en bestämd byronsk
skapelse, Heaven and Earth. Den tredje scenen i detta bibeldrama
eller mysterium om änglarnes kärlekshandel med människornas
döttrar för oss omedelbart före syndaflodskatastrofen till Kaukasus berg,
varest Japhet befinner sig ensam. Han blir här vittne till huru
från en håla i klipporna framrusa vilt hånskrattande andar,
människofientliga gnomer, som i energiladdade men ytterst omelodiska
körpartier jubla över den stundande förödelsen och det förhatliga
jordsläktets undergång.1 Stället i Heaven and Earth, som
otvivelaktigt satt ett märke i Atterboms elegi, fängslar vidare
uppmärksamheten genom att osökt leda tankarne till de underjordiska
andarnes sång i slutet av Lycksalighetens ö. Även i denna triumfera
lika hånfullt gnomer över kaos och förintelse, över vanmakten hos
allt mänskligt, och liksom Japhet i Byrons drama visar undan dem,
så manar nattmodern Nyx dessa vidunder från djupen ned i det
mörker, varifrån de stamma. Månne, frågar man sig, de byronska
andekörerna inspirerat gnomernas furiedans hos Atterbom?
Kronologiskt är saken fullt tänkbar: Heaven and Earth utkom i början
av år 1823, medan underjordsandarnes sång måhända diktades så
sent som 1826. Att det likaledes föreligger en alldeles klar
idé-förbindelse mellan de underjordiska andarnes demonism och
satanismen hos Byron, visar Atterboms uppsats om Byron i Svensk
Litteraturtidning 1823, där det säges, att denne »det Ondas poetiske
repräsentant» »med sin chaotiska förstörelselust» under »ett slags
hånande triumph firar de svarta makter, hvilka fientligt förstöra
lifvet, dess oskuld och glädje». Och likväl torde det vara riktigare
att här tala om ett växelspel kring en viss tankekrets än om någon
bestämd påverkan. Gnompoesi och gnomfilosofi voro mogna hos
1 The ivorks of Lord Byron. Poetry. Vol. 5. London 1901, s. 295 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
