- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 14. 1933 /
144

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

144 Carl Santesson

men längre torde sammanhanget knappast sträcka sig. Det synes
mig mycket litet sannolikt, att Atterbom redan i Italien lärt känna
Byrons diktning — hans röda resedagbok, som så ingående
förtecknar hans lektyr, skulle nog i sådant fall icke tegat — och
omnämnandet av skalden i resebrevet till Geijer 1818 får ej åberopas:
det stammar, som förut påpekats, först från år 1820. Med Byron
har Sysis’ nihilism säkerligen ej haft att skaffa; hennes bekännelse
till kaos är väsentligen en byronism på samma linje som de
underjordiska andarnes hat mot världsordningen i ljuset och faller i tiden
före, ej efter, Atterboms möte med den byronska poesien.

Nu tillbaka till elegien. Sedan Atterbom tecknat Byrons
fantasivärld i dess rika fulländning, kastar han om och sätter sig ånyo
ti]l doms över andan i dennes skaldskap. Genom hela dikten går
ju en växling av motsatta och stridande impulser, av reservation
och varm beundran som bottnar i den ej fullständigt bilagda
konflikten mellan moraliska betänkligheter och estetisk sympati i
värderingen. Atterbom hävdar sålunda begränsningen i Byrons
skapar-förmåga; med lugn, man kunde säga prästerlig auktoritet förklarar
han, att det mål denne hann, om än högt, likväl icke får betraktas
som det högsta:

Nej! det gifves en dikt, som sjelf är den eviga sanning;
Som befriar, ej blott sliter de dödligas bröst;
Som vill rena, ej blott förtära det längtande hjertat,
Och till sitt himmelska hem lyfter det upp med sig sjelf.
Icke till tidsfördrif för fåviskt beundrande skaror,
Ej att föröka det qvalm, hvilket dem trycker förut,
Skalden, i outplånliga drag, på sin panna har tecknad
Mästarestämpeln, som än gäller i andarnes verld.
Vore till jorden han sänd att fördunkla, men ej att

förklara,

Vore en Magus han blott, icke jemväl en Prophet:
Hade väl ordets makt, af andliga makter den största,
Då, i hela sin vidd, blifvit åt honom förlänt?

Ännu en gång, den sista, framskymtar här Zedlitz’ canzon
bakom Atterboms verser. I Todtenkränze uppträder samma bild av
Byron såsom trollkarlen, andarnes behärskare, vilken flerstädes
återvänder hos Atterbom:

Wohl auf der Stirne glänzt das Meistersiegel,
Dem Macht gegeben in den Geisterreichen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1933/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free