Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 147
vackraste möjliga slut», då diktaren trädde fram som en idealist i
handling och bortgick krönt av frihetskämpens lager. Med sympati
men utan att vara i egentlig mening medryckt besjunger Atterbom
denna heroiska final, först i några klassiskt hållna ackord, rätt
tvunget frampressade i på varandra hopade bilder, sedan i vekare
klagande tongångar. Så brytas minnesstämningarna på en gång;
med klangen av domkyrkans klockor, som på julmorgonen fyller
rymden, föras vi tillbaka till verkligheten och utgångspunkten för
diktarens drömutflykt. Genom detta konstgrepp sluter sig elegiens
komposition i en ring, och vackert och meningsfullt låter därpå
Atterbom kyrkklockorna bära till jorden
Himlarnas tröstande sång, — sång om försoning och frid.
Det är den harmoni i vilken den fromme kristne romantikern
unnar Byrons o s alla ande del.
Byron, Atterboms första betydande poem efter fullbordandet
av Lycksalighetens ø, betecknar järnte de tvenne syskondikterna i
Elegisk trilogi en återuppblomstring för distikaelegien i hans
produktion. Det följes eller beledsagas — avfattningstiden är ju ej
med säkerhet känd — redan år 1829 av gravsången över P. F.
Aurivillius och längre fram av minneskvädena över J. U. Ekmarck
(1831) och O. W. Sjöström (1832), alla på samma versmått och alla
i den för Atterbom karakteristiska stilen, där värmen och
finkänsligheten i minnesbilden ej komma till sin fulla rätt i det alltför
utspunna, förtunnade, serafiskt tårmilda, liksom snyftande
föredraget.
Frånser man dis tikaformen är Byron vidare den första eller en
av de första i en rad personskildrande minnesdikter från tiden
inemot 1830 och åren närmast därefter. Särskilt kunna vi med ett
visst intresse fastställa, huru Atterbom inom denna genre författat
eller åtminstone planlagt flera hittills helt okända poemer. Bland
atterbomska koncept finnas nämligen tvenne förteckningar till en
samling gravsånger, troligen från 1839 eller 1840, vilka, jämte
oss välbekanta dikter, omnämna exempelvis minneskväden över
Wilhelm Müller (d. 1827), general A. von Gneisenau (d. 1831) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
