Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 1. Prologen till Cydippe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusproblem 155
log skulle vara tänkt som inledning* till Albert och Julia.1 Detta
drama är emellertid inte något ungdomsverk som skildrar kärleken
som skön; det är från ett av Stagnelius’ senaste år och beskriver
kärleken som fasaväckande synd.2 Enligt Albert Nilssons dateringar
är prologen själv från sommaren 1820. Man måste för att placera
den på sin plats se sig om efter en dikt som skildrar kärleken
såsom barnsligt vacker och som ligger så långt tillbaka i Stagnelius’
produktion att han under sitt frälsta skede kan tala om att se
tillbaka på de stämningar den rymmer liksom Eurydice såg tillbaka
på vad hon hade lämnat. Det är då tydligt att det egentligen inte
finns något annat diktverk att välja på än Cydippe. Cydippe är
det enda av Stagnelius’ dramer (att det är ett drama det är frågan
om får ju anses sannolikt; prologer bruka vara skrivna till
dramer3) som handlar om skön, lycklig, barnsligt oskuldsfull kärlek.
Dessutom är det ett ungdomsdrama. Stagnelius’ ord om »denna
korta dikten» som prologen skolat inleda motsäger icke antagandet
av att denna dikt varit ett drama. Dramat Martyrerna t. ex.
kallas av skalden själv »dramatisk skaldedigt». Så har också Cydippe
kunnat kallas dikt. Som exempel på stämningen i denna pjäs
räcker det med en påminnelse om Cydippes sista sång:
O Flickor! hvarför dölja
Den ömma lågan i vårt bröst?
Det är så ljuft att följa
Sitt eget hjärtas röst.
Det är så ljuft att kramma
En älskad hand till svar.
Att rodna och att stamma
At vännen: Du mitt hjärta har.
Detta är en kärlek, överensstämmande med den som Stagnelius
skildrar i prologen i raderna om det älskvärda barnet, vars linda
Bar hoppets färg, af hvita liljor skiftad,
Och slumrande på rosors bädd det låg,
Af stjernorna och Månen ljuft bestrålad.
Ett himmelskt löje bodde på dess läppar
Likt rosens löje när ur purpurknoppen
Mot fjärilns dans, på vårens dag hon blickar.
1 Böök: Erik Johan Stagnelius, sid. 359.
2 Cederblad menar visserligen att »Stagnelius med Albert och Julia sökt
förhärliga den sinnliga kärleken». (Se uppsatsen Romantikern Stagnelius, Samlaren
1925, sid. 55, noten!) I så fall naturligtvis dock endast indirekt, genom att visa
sig starkt intresserad av den.
3 Böök: a. a. sid. 359. Jfr Nilsson: Kronologien i Stagnelius’ diktning, sid.
61 och 66.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
