Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 3. Stagnelius' sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 Olle Holmberg
dem, är Hammarsköld. Han skriver i minnesskriften 1823: »Och
likväl var han nästan beständigt ett rof för de smärtsammaste
plågor, till följe af ett obotligt organisationsfel i ett af de finaste
delarna af hans kropps inre byggnad. Dessa plågor beredde hos
honom en Hypochondri af den förfärligaste art, som nedslog hans
mod, störde honom i hans göromål och störtade honom understundom
i den gränslösaste förtviflan, af hvilken sömnen jagades från hans
ögonlock, de rysligaste bilder framkallades för hans inre syn, och
han drefs att ofta sönderrifva och förstöra de papper eller andra
saker, som kommo honom för handen. Att döfva dessa pinande
känslor af hans kroppsliga bojor skall han understundom tillgripit
sinnliga medel, hvarigenom en oordentlighet och regellöshet hade
uppkommit i hans dagliga lefnadssätt, som gaf det, i mångas tanke,
en likhet med det, hvilket minnet angifver såsom Lidners». I
samma minnesskrift har Hammarsköld de förut citerade orden om
»ett häftigt anfall af det furialiska onda, som jagat helsan från
hans ungdom och slutligen undergräfde hans lefnad». I företalet
till Samlade skrifter talar Hammarsköld om »den Furia, som, under
nästan ständigt beredda smärtor, tärde på hans organism» och
»framkallade den dystra melancholiska sinnesstämning» som vi
känna genom Stagnelius’ diktning. En annan formulering på samma
ställe är: »den hypochondri, som, till följd af ett svårt kroppsligt
lidande beröfvade honom nätternas sömn och dagarnas glädje».
De övriga vittnen som kunna åberopas äro samtliga av mindre
tillförlitlighet s värde. De äro Palmblad och Atterbom, signaturen
H. i Svenskt Pantheon 1833 (enligt Eichhorn G. H. Mellin), Emil
Key i sina Minnen samt ovan nämnde Wimmerstedt, som
visserligen var Stagnelius’ systerson men inte skrev sin uppsats förrän
71 år efter morbroderns död och enligt egen uppgift endast på
grundval av vad han från barndomen och ungdomen mindes av
vad som sagts om denne. (Hur mycket veta vi i allmänhet om
far- och morbröder döda före vår födelse?) Om samtliga dessa
källor gäller alltså att de endast ha kunnat återge rykten ur andra
eller tredje hand. Mellin säger om Stagnelius’ sjukdom att
»hjertat lärer hafva vext för stort». Palmblad säger i Brockhaus’
Conversations Lexikon att han »an einer fürchterlichen Krankheit litt,
die ihm den nächtlichen Schlaf und Euhe bei Tag raubte», samt
att han sökte hjälp och tröst först i vin, sedan i brännvin.1 Vi-
1 Cit. Beeg: Palmblad och Brockhaus, Samlaren 1924, sid. 45.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
