- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 14. 1933 /
176

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 3. Stagnelius' sjukdom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

176 Olle Holmberg

Nilssons dateringar bör förläggas till något av åren 1816 och 1817,
slutar med raderna:

0 Furier! glädens! snart till aska bränd jag är.

1 kalla Maner! snart jag öka skall er här.

I dikten Valsen, som renskrivits 1818, apostroferas något som kallas
»bleka skräckfantomers land». En elegi, till vilken handskriften
inte har bevarats, börjar:

Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår . . .

I Afsked till lifvet, som av samma skäl icke kan exakt dateras,
omtalar Stagnelius hur hans en gång av drömmen så vackert
utmålade framtid i verkligheten har tett sig:

Till ett spöke

Är hon blifven, till en furie.
För de lätta silkeshåren
Ormar nu kring pannan flägta,
Och i fasans svarta mantel
Är dess liljedrägt förvandlad;
Dolksting äro hennes kyssar,
Dödsqval äro hennes famntag.

I dramerna, även i eposen, talas på flera ställen om »furier»,
och ett anfall av ett »furialiskt ont» skildrar Stagnelius utförligt
i Bacchanterna. Anfallet tillhör en serie av växlande tillstånd,
beskrivna med en sorts exakthet som frapperar. Det är korförerskan
som talar. Hon börjar med att citera vad hennes gud, Dionysos,
har sagt henne om Orfeus. Hon omtalar så en »fläkt» av salighet.
(Det kan möjligen i detta sammanhang förtjäna erinras om att
som bekant det stundom starkt lyckobetonade inledningsstadiet i ett
epileptiskt anfall går under namnet »aura», fläkt.)

Sagdt: och med rosenläppar ambradof tande,

Han sagta på mig blåste. Ljuft mitt öga slöts,

Som jägarns öga för en stilla västanfläkt

Vid källans rand, vid ekens mångförspridda rot.

I himmelsk dvala smälte mina sinnen bort

Så flickan dör af vällust i sin brudgums famn.

Till sans dock snart jag väcktes, och min häpna fot

I själens urland, Bacchi himmelrike stod.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1933/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free