Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 3. Stagnelius' sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Olle Holmberg
För tredje gången i Bacchanterna beskrives samma tillstånd strax
före slutet, då Lycis skildrar det raseriutbrott som. drabbar
kor-förerskan sedan hon stuckits av bromsen:
Chorförarinnans bröst
Han rysligt stack med den infernska gadden.
Strax qvinnan flög i namnlöst raseri
Mot Skalden opp. Dess sköna anlete,
Lugnt som en källas blomsterspegel nyss.
Blef plötsligt i en Eumenids förvandladt.
Stagnelius använder således här samma ord för att teckna
kor-förarinnans vansinne som han förut har använt för att beteckna
den situation från vilken Orfeus själv har kommit. I
korförarin-nans vansinne lara vi känna det vansinne som Orfeus själv säges
ha haft. Orfeus hade vid avgrundshundens tjut blivit invigd i
»grymma eumeniders hemlighet»; korförarinnans ansikte blev
plötsligt »i en eumenids förvandladt». Bromsen stack alltså
korförarinnans bröst med en infernisk, d. v. s. till underjordens rike hörande
gadd och förvandlade henne till en eumenid. Av eumenider i
avgrunden, i bleka maners ödemark, som det heter, var det Orfeus
själv en tid förut hade varit hemsökt. Vad Orfeus i korförerskans
gestalt ser objektiverat framför sina ögon är det tillstånd som han
strax förut hade lämnat. Man kan kalla det för det eumenidiska
onda. Det eumenidiska onda är, såsom förut på tal om
Bacchanterna nämnts, säkerligen att anse som besläktat med det furialiska
onda, som Hammarsköld säger att Stagnelius själv led av. Han
har givit Orfeus mycket av sig själv, även sitt furialiska onda, men
dramatiska hänsyn ha förmått honom att vid den utförligare
skildringen av detta onda applicera det på korförerskan i stället för
på Orfeus.
Vid sitt stora anfall anropar korförerskan Bacchus att befria
henne från furierna. Då Stagnelius tillgrep först vin, sedan
brännvin, slutligen det drömgivande opiet för att lindra hypokondriens
plågor, så kan man säga att han gjorde en liknande hemställan.
Bacchus hjälper korförerskan, men han hjälper inte Orfeus.
Bacchusoffret skyddar inte Orfeus för döden; det är tvärtom under
Bacchusoffret han dör. Här upphör likheten med verkligheten. Det var
visserligen år 1823 inte mindre än 34 personer i Sverige, som vid
företagen medico-legal besiktning visade sig ha fallit offer för bränn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
