Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusbidrag. Av Henry Olsson - I. Porträtten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 Henry Olsson
och kunde vittna om bildens sanning. »Jag har anledning tro, att
Expeditions Chefen von Schantz är en ibland dem», tillägger han.
Det är ett av vittnesbörden att Stagneliustraditionen ännu vid tiden
för Böttigers minnesteckning icke var helt utdöd.1
Kännedomen om Stagnelius’ utseende skulle emellertid komma att
bli ännu dimmigare. Tills vidare kunde man visserligen falla
tillbaka på silhuetten, som också upptogs i hans samlade skrifter från
och med Sondéns upplaga av 1836 till och med Eichhorns av 1868.
Men även denna tillgång skulle gå förlorad, ty i den följande
editionen av 1881 skriver Eichhorn i företalet: »Intet porträtt har åt
efterverlden bevarat hans drag. Den skuggbild, som först [sic!]
meddelades i Sondéns upplaga2, föreställer nämligen påtagligen skalden
Choræus, såsom framgår af en jemförelse med det graverade
porträttet, likaledes i profil, framför dennes skaldestycken» (s. xxvn).
Efter detta påpekande synes silhuetten icke vidare ha reproducerats.
I detta dystra läge uppdöko åren 1886—87 helt plötsligt tvenne
nya bilder av Stagnelius, båda utförda av s. m. kandidaten Lars
Gustaf Malmberg, omnämnd som hans vän. Den tidigare, en
blyertsteckning av skalden i helfigur (Bild 3), hittades bland
kvarlåtenskapen efter en gammal Stockholmsdam, demoiselle Carolina Gustafva
Lundelius, som i sin ungdom varit förlovad med Malmberg. Detta
porträtt överlämnades till Kungl, biblioteket och reproducerades första
gången i Svenska 111. Familj Journalen 1 jan. 1887. Den senare, en
i ek skuren medaljong, visande skaldens bröstbild (Bild 4), hade haft
särdeles bizarra öden. Samlaren bibliotekarien E. H. Segersteen i
Linköping (död 1901) hade nämligen förvärvat den av en
snickargesäll, som på vandring från Kalmar till Västervik i en bondstuga
inköpt en gammal byrå, i vars ena låda han påträffat dyrgripen.
Den återgavs tidigast i Ny 111. Tidning 14 okt. 1893 och finnes nu
i Nationalmusei samlingar.
Man tycktes därmed slutgiltigt ha beträtt de lyckliga
upptäckternas bana, och år 1909 publicerades i J. B. Simonssons av-
1 Med expeditionschefen von Schantz menas icke Stagnelius’ förman i
ecklesiastikexpeditionen, kanslirådet v. S., utan en avlägsen släkting till denne,
Malcolm Gustaf v. S., född 1801, student i Uppsala 1819, e. o. kanslist i
krigsexpeditionen 1825, expeditionschef 1844, död 1881. Denne v. S. har icke varit
Stagnelius’ kollega i verken. Hans far synes emellertid den tid varom här är fråga
ha ägt Sundtorps gård i Ljungby socken, belägen l8/4 mil från Kalmar och ännu
närmare Dörby. Familjerna Stagnelius och v. Schantz ha tydligen umgåtts.
2 Silhuetten i Sondéns upplaga ger i själva verket en ganska oklar
föreställning om den förut i Svenskt Pantheon meddelade bilden (original i KB.,
förvärvat 1922 genom byte med kapten E. Malmbeeg).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>