Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusbidrag. Av Henry Olsson - II. Traditionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 Henry Olsson
cyniska i hans uppträdande. En senare forskning* har givetvis
genmält, att ungdomsvännen Engström icke kunnat ha någon
närmare kännedom om Stagnelius under Stockholmstiden.1 Långt
viktigare var då den framställning som gavs av J. M. Wimmerstedt i
Nordisk Tidskrift 18942, ty dennes mor var Stagnelius’
älsklingssyster och hans far skaldens intimaste vän, och Wimmerstedt stod
sålunda traditionen närmare än någon annan. I själva verket ville
också denne skribent ge en ny bild av Stagnelius. I ett nedan
(s. 235) citerat brev talar han sålunda om hur allmänheten »till harm
för skaldens närmaste så länge haft en lika löjlig som oriktig
föreställning om hans person», och i uppsatsen reagerar han
bestämt mot den gängse uppfattningen av honom som »en sjuklig,
trånande drömmare med blickar ständigt irrande ins Blaue hinein»
och vill i stället framhålla »drag af hans skaplynne», som »gifva
goda skäl för en helt annan föreställning om hans individualitet».
Vad Wimmerstedt mindes var nämligen föräldrarnas berättelser om
Stagnelius’ deltagande i det glada sällskapslivet i Kalmar —
särskilt under hans vistelse i hemmet 1821—22 — och han uppehåller
sig därför med förkärlek vid de tillfällen då skalden var »idel lif
och munterhet». Men som särskilt Böök framhållit ger detta
otvivelaktigt en ensidig och ofullständig teckning av Stagnelius’ tillvaro:
skuggorna försvinna mer eller mindre (a. a. s. 445 f.). Frånsett
att Wimmerstedt ingenting vetat om Stockholmstiden har sålunda
även Kalmarvistelsen kommit i en något skev belysning.
Föräldrarna ha företrädesvis återgivit de ljusa hågkomsterna.
Icke desto mindre lämnar Wimmerstedts skildring av
Kalmartiden en ytterst värdefull komplettering av Stagneliusbilden och
som reaktion kunna reflexionerna givetvis ha sitt fulla berättigande.
Alla veta nu att dessa minnesanteckningar intaga en rangplats i
litteraturen om skalden och utgöra huvudkällan för kunskapen om
hans biografi över huvud taget. Böök har med rätta karakteriserat
författaren som både sanningskär och oförskräckt och anser att
hans uppgifter »i tvifvelaktiga fall böra frångås endast då bestämda
skäl härför kunna uppgifvas» (s. 34). I själva verket har
Wimmerstedt som jag strax skall visa följt ett rent vetenskapligt
sanningskrav och medvetet sökt tilldela även skuggorna sin tillbörliga
1 Böök, E. J. Stagnelius, Sthlm 1919, s. 208.
2 Biografiska underrättelser om skalden E. J. Stagnelius, meddelade af W—t,
s. 329 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
