Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förbisedd Geijerrecension. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Harald Elovson
är hwardagligare än ljuset, som hwar morgon går upp? men om det
blott en enda dag icke uppginge, hwad skräck, hwad jemmer, hwad
förstöring skulle icke deraf följa? Likaså förhåller det sig med
Evangelii ljus. Alltid detsamma, måste det dock hwar dag förnyas.» —
— — Kan någonting sägas skönare och sannare?
Men det är ej wältalighetens blomster, som wi äro utgångna att
plocka. Med stora gåfwor i detta afseende, är likwTäl Franzén så
aflägsnad från att binda Gads ord i blomsterqwastar, att man snarare i
hans andeliga framställningssätt märker ett uppsåtligt undflyende af
all stilens grannlåt, ett närmande till hwardags-talet, hwari man någon
gång wore frestad att tadla ett bemödande; — om ej den motsatta
ytterligheten wore allt för allmän. Sådan har han förefallit oss i sina
predikningar. Med en swag organ framsagda, smickra de ej örat, men
man lär af dem. De tala att noga höras, skulle ännu mera tala att
noga läsas, och tillgången dertill wore en skänk, som skulle mötas med
tacksamhet.
Det Herdabref som wi nyss läst med ett så innerligt bifall, att
det söker sig ett uttryck, är stäldt till Presterskapet i ett stift, der
man länge hört omtalas religiösa söndringar ibland folket, hwilka, ehwad
man derom må dömma, dock åtminstone bewisa annat än likgiltighet
och andelig död. Det är upplysande, warnande, försonande ord af en
Christlig Herde, förträffligt för sitt närmaste ändamål, men äfwen rätt
wäl wärdt att behJertas af en hwar, och i synnerhet tjenande att
af-wäpna den andeliga arf fienden högmodet, i hwad parti och gestalt
det må wisa sig, i stolthetens larf, eller ödmjukhetens. Ty det
finnes äfwen i andans rike twå slags tyranner, despoten och slafwen,
som lätt ombyta roller, och det endast på sig sjelf förtröstande
förnuftet är närmare slägt än det tror med det oförnuft, som likwäl i
namn af det heligaste will herrska. Författaren till brefwet är ingen
anhängare af det slags juste milieu som i en uträknad
medelpro-portional af det ytterligt orätta söker det enda rätta. Han står på den
grund, än hwilken ingen annan kan läggas, i Christelig lara och lefnad.
Han bjuder upplysning och försoning, men det är med en annan wrishet
än den, som endast kan råda: irra måttligt! Att lara känna sig
sjelf genom Guds ord, och derigenom werlden, är hans walspråk;
och wi kunna ej annat än underskrifwa det i hela dess widd.
Ty den som skrifwer dessa rader — ingen andelig, och knappt en
andans man, — har fått sig föresatt att betrakta och äfwen lara hwrad
som kallas Historien med dess nytta och nödwändighet. Han måste
bekänna, att en lång sysselsättning dermed ej kunnat inge honom
andra tankar, än att wi se wäfnaden på afwigan, och att sannolikt
figurerna på rätta sidan taga sig helt annorlunda ut.
Han har ibland annat kommit på dessa tankar, då han sett hwad
litet den samtida bildade, klassiska fornwerlden wet af Den, som
kallades timmermannens son i Nazareth. Och likwäl hänwisar just denna
fornwerld, hwars twåtusenåriga werk ännu tala till oss med gårdagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
