Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förbisedd Geijerrecension. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En förbisedd Geijerrecension 93
friskhet, och gripa oss i själen, som wore de der hemmastadda, ■— likwäl
hän wisa, med allt hwad de säga, och allt hwad de förtiga, dessa längst
förswunna och dock närwarande och werkande andar just
derigenom på werldens största hemlighet och djupaste sanning, oaktadt
allt hwad i det yttre synes tala deremot, nemligen: den innerliga
gemensamheten inom andans rike. — Hwad? Om denna
gemensamhet ginge ända till gemensamheten af ett fall och en försoning?
— Så skulle kanhända redan en okristen kunna fråga. Det är att
stappla på en stor hemlighet, skall man säga. Hwad wi sagt är också
blott ett tecken till de många, af detta inre sammanhang, som på
andra sidan utan twifwel är tydligare, men äfwen på denna kan spanas;
ehuru oredigt trådarna synas löpa.
Så torde det i allmänhet förhålla sig med uppenbarelsen, att
den är den werkliga lösningen på ett problem, hwars premisser
öfwerallt i menskligheten ligga, mer och mindre, för en dag. Och wi tillägga:
innefattade ej denna upplösning mer och annat än förnuftet, af sig
sjelf, kunnat falla på, hwad hade man då af den att lara?
G—r.
Signaturen under recensionen hänvisar på Geijer som dess
författare. G—r var dennes vanliga författarmärke under bidrag till
tidskrifter och tidningar. Att denna artikel, som icke är upptagen
i någon upplaga av Geijers samlade skrifter, ej heller i den av
Landquist besörjda editionen, vars sjunde del just omfattar Geijers
journalistiska produktion under åren 1832—37, lika litet som den
är nämnd i Geijerlitteraturen eller Geijerbibliografierna, verkligen
flutit ur den store historikerns penna, bestyrkes lätt genom en
analys av dess form och innehåll, Till yttermera visso kan Geijer sägas
indirekt ha utpekat sig själv, professorn i historia, när han säger,
att »den som skrifwer dessa rader» — för övrigt en fras, som han
synes ha haft en viss förkärlek för1 — »har fått sig föresatt att
betrakta och äfwen lara hwad som kallas Historien med dess nytta
och nödwändighet». Man erinrar sig osökt, att Geijer höstterminen
1819 börjat sin lärarverksamhet för läsåret med en berömd
föreläsning, publicerad i Iduna 1820 under rubriken Om historiens nytta.
Den lilla recensionen måste, om man nu först ser till dess yttre
utformning, betecknas som i hög grad karakteristisk för Geijer.
Den stora mottaglighet för intryck från det samtida kulturlivets alla
fält, som hela livet igenom utmärkte denne utforskare av det
förgångna, har, om man bortser från de hinder som plikterna som
1 Denna fras börjar t. ex. den första av hans artiklar om fattigvårdsfrågan
från 1839. Jfr Erik Gustaf Geijer, Samlade Skrifter III, Stockholm 1875, s. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
