Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förbisedd Geijerrecension. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Harald Elovson
ämbetsman och medborgare reste i hans väg, väl varit den förnämsta
orsaken till att hans produktion fått den starkt framträdande
fragmentariska karaktär, som den har gemensam med så många andra
svenska geniers verk. Geijer hade påfallande svårt att samla sig
helt kring en bestämd större uppgift, att hålla ut, tills det planerade
verket förelåg avslutat. Av sina större planer genomförde han
egentligen ingen. Feodalism och republtkanism,
Thorildskarakteristiken, Svea ’Rikets Häfder, Svenska Folkets Historia, Minnen, alla för
blevo de ofullbordade. Utlovade fortsättningar uteblevo vanligen.
Med detta Geijers rikt förgrenade intresse sammanhänger tydligen
å andra sidan hans förkärlek för det lilla formatet, talet och
uppsatsen. Här fick han plats för sina infall, utlopp för sina
reflexioner och känslor. Det här framhållna draget, som särskilt starkt
präglar Geijers produktion under det för hans utveckling så viktiga
1830-talet, har väl fått sitt mest betecknande uttryck i Den blå
boken, där han för allmänheten framlade ett urval av de
anteckningar, som hans eftertanke över världens gång och hans omfattande
och skiftande lektyr givit upphov till. Den här publicerade anmälan
av Franzéns herdabrev utgör också ett förträffligt prov på
anteck-nardraget hos den store hävdatecknaren. Den kunde mycket väl
ha försvarat en plats i Den blå boken.
Det som gör att det inte kan råda någon tvekan om att
recensionen är skriven av Geijer är de många överensstämmelser, som
den ifråga om innehållet visar med andra skrifter av den berömde
historikern. Den mest frapperande av dessa överensstämmelser möter
man i artikelns senare hälft. Recensenten betonar här med
eftertryck det inre sammanhanget i det historiska skeendet. En lång
verksamhet som historisk forskare och lärare, säger han i
recensionen, har »ej kunnat inge honom andra tankar, än att wi se
wäfnåden på afwigan, och att sannolikt figurerna på rätta sidan
taga sig helt annorlunda ut». Denna synpunkt varierar recensenten
längre fram, när han talar om »detta inre sammanhang, som på
andra sidan utan twifwel är tydligare, men äfwen på denna kan
spanas; ehuru oredigt trådarna synas löpa». Det är tydligen Geijer,
som talar här. Man har i de anförda raderna en uppenbar förstudie
till ett av de mest berömda ställena i hans produktion, ett intressant
förebud till hans märkliga uppgörelse med romantikens konstruktiva
historieuppfattning i »Minnen». ’Geijer utbrister här:
»Sammanhang! Hvad är kosteligare, nödvändigare? Ja, men sakernas eget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
