Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förbisedd Geijerrecension. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En förbisedd Geijerrecension 95
En glimt af detta är lycksalighet, — men endast belöningen för
långvarig möda. Den som närmar sig till tidens susande väfstol
finner snart, att ej här allt går så trådrätt efter vissa formler.»1
Som man ser använder Geijer redan i recensionen i själva verket
samma bildliga uttryck som i den självbiografiska skriften från 18347
även om bilden inte är så klart och fullt utformad på det förra
stället som i »Minnen».
Den här påpekade parallellen gör, att det inte kan råda något
tvivel om att Geijer är författare till recensionen över det franzénska
herdabrevet. Denna innehåller dessutom åtskilliga andra typiskt
geijerska tankegångar.
Det har onekligen sitt intresse att erfara, att dessa tankar om
svårigheten att nå fram till händelsernas inre sammanhang, till det
som sker i det som synes ske, särskilt inställt sig för Geijer, när
han anställt betraktelser över kristendomens anspråkslösa upprinnelse.
»Han har ibland annat kommit på dessa tankar», säger han om sig
själv, »då han sett hwad litet den samtida bildade, klassiska
forn-werlden wet af Den, som kallades timmermannens son i Nazareth.»
I detta sammanhang får Geijers djupa beundran för antiken ett
vackert uttryck, när han fortsätter: »Och likwäl hänwisar just denna
fornwerld, hwars twåtusenåriga werk ännu tala till oss med
gårdagens friskhet, och gripa oss i själen, som wore de der hemmastadda
— likwäl hän wisa, med allt hwad de säga, och allt hwad de förtiga,
dessa längst förswunna och dock närwarande och werkande
andar just derigenom på werldens största hemlighet och djupaste
sanning, oaktadt allt hwad i det yttre synes tala deremot, nemligen:
den innerliga gemensamheten inom andans rike.» I dessa
rader har Geijer återupptagit ett av Thorildbokens väsentligaste
tankemotiv. Hans ord om »werldens största hemlighet och djupaste
sanning» kunna lämpligen kommenteras med den utredning av
samhällets väsen, som han givit i den filosofiska skriften från 1820.
Han skriver där: »De naturliga banden, yttrande sig i en
vexelverkan af känslor, göra det naturliga samhället; men detta
partiku-lerar sig oupphörligen (i af hvarandra oafhängiga familjer) innan
begreppet, såsom en egen makt och i egen sjelfständighet, utbildat
sig; emedan begreppet först är det till sin natur allmänna. I den
mån detta sker uppstår det allmänna väsendet (res pulica) i motsats
med det enskilda (res familiaris), och det borgerliga samhället ur
1 Erik Gustaf Geijer, a. a. I, s. 54.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
