Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förbisedd Geijerrecension. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 t) Harald Elovson
det naturliga. Bättsbegreppet ger väl detta öfver allt sin form,
men till sitt egentliga väsende består det icke blott deruti, att detta
gjort sig i verket gällande, utan i och med detsamma i en
vexelverkan af begreppen i allmänhet, hvarigenom det i allt begrepp
gemensamma allt mera utbildas (hvilket är odlingens historia), då
tillika, emedan begreppet leder all verksamhet, hvar och en ej kan
annat än verka med gemensamma krafter: — en gemensamhet som
slutligen blir så öfvermäktig, att, om äfven alla de enskilda ville
afsöndra sin verksamhet och sina intressen, de blott derigenom skulle
vända denna gemensamhet emot sig sjelf till allmän förstörelse
(hvilket är den förderfvade civilisationens öde) och sjelfva förgås,
under det att hon likväl i ideen fortlefver och blir ett bättre slägtes
arf. — Så tillgår det att menniskorna tillhopa kunna föda ett
väsende mäktigare än sig. Denna mäktigare är andan — — hvars
och ens del men ingens tillhörighet. Den antar väl natur af de
menniskors böjelser och seder, som den förbinder, och är då, för
att så säga, det personliga hela, samt karakteriserar det samhälle,
den tid, hvars gemensamhet den utgör (hvilket är meningen då man
talar om ett folks, ett tidehvarfs ända); men i sig sjelf är den
fientlig mot allt enskildt, genombryter alla skrankor, invecklar
menniskan med och mot hennes vilja allt djupare i odlingens stora
problem, blott deri under alla olika skiften sig sjelf lik, att den
oupphörligt blir mäktigare och oundvikligare än den strängaste
nödvändighet, gör menniskorna i lycka och olycka, i godt och ondt,
allt mera beroende af hvarandra. Med ett ord: den vill blott sig,
och är en egenvilja, som man med rätta kunde kalla för slägtets
eller menniskans i allmänhet.»1
Kort efter det att Geijer kastade ner sina anmälan av
Franzéns herdabrev, skulle han åter i gripna ordalag tolka, vilken djup
betydelse denna hans uppfattning om något för menskligheten
gemensamt hade för honom. Det skedde i hans tal vid jubelfesten
till Gustaf II Adolfs minne den 6 november 1832 i Uppsala. Han
säger där: »Men om den sanna storheten i sig har något sällt
och lyckliggörande, hvar skulle vi snarare söka dess rätta jordmån
än bland ett enigt folh? Sällsamma bild! — för vår tid så
främmande, att, äfven der dess verklighet finnes, den öfverses, om ej
föraktas, och likväl för talaren ej mindre än för skalden så
nödvändig, att han måste skapa sig den, der den ej finnes. Ty han
1 Eeik Gustaf Geijer, a. a. II, s. 205.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
