Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förbisedd Geijerrecension. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En förbisedd Geijerrecensioii 97
andas blott i det offentliga, i det gemensamma, i det såsom rätt
och lycka allmänneligen erkända, liksom i sin luft. Betag honom
den, eller förfalska, förgifta den (tyvärr äro smittorna inom detta
område farligast) — och han är maktlös, om ej till det onda genom
egenkärlekens, tvedrägtens, hatets ingifvelser; eller ock måste han
söka genomtränga alla lögnens dimmor för att åter lefva i
sanningens ljus. Må detta vara än så bortskymdt, än så fördunkladt: det
är likväl det verkligt gemensamma, det i människosjälen inneburna,
det gamla, det tusen gånger upptäckta och dock evigt nya, ty man
ledsnar ej vid dess vederqvickelse. Han tror, han måste tro och
hoppas derpå, såsom äfven öknens törstande vandrare hoppas och
tror på vattukällans läskande stråle, vore den än förHorgad i
klippans barm. Hvar skedde något stort på jorden, hvari kraften af
detta i sig sjelft gemensamma i menskligheten ej kändes såsom en
stor och lifvande enighet?»1
I de knappa rader om »gemensamheten af ett fall och en
försoning» och om uppenbarelsens innebörd, varmed Geijer avslutar
sin artikel, varierar han också temata från Thorildskriften.2 Den
lilla recensionen blir på detta sätt ett värdefullt vittnesbörd om att
de tankar, som Geijer nedlagt i sin filosofiska trosbekännelse från
1820, under åratal levat kvar i hans sinne och lätt varit
aktualiserade.
Artikelns innehåll för övrigt motsäger inte den här gjorda
attributionen. Det gäller främst det utförliga uttalandet om Franzén
som författare. Att Geijer delade sin samtids beundran för dennes
diktning är känt. Att han inte skattat honom mindre som prosaist
än som poet framgår av den ingående analys, som han ger av
Franzéns prosastil. Det är också betecknande, att han efterlyser
en samling av den nyutnämnde biskopens predikningar. Först 1841
skulle dock Franzén börja utge sina Predikningar.
Recensionen visar vidare, att Geijer, som var att vänta, lika
litet som de flesta andra svenska kulturpersonligheter i främsta ledet
på denna tid kunnat undgå att reflektera över de under 1820-talet
kraftigt framväxande folkliga religiösa rörelserna i landet. Dessa
ha tydligen avvunnit honom en viss respekt. De bevisa åtminstone
annat än »likgiltighet och andlig död», framhåller han. För övrigt
ansluter han sig helt till Franzéns avståndstagande från såväl den
1 Eiuk Gustaf Geijer, a. a. VII, s. 111—112.
2 Jfr a. a. II, s. 200 ff.
7 — 34194. Samlaren 1934.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
