Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. En undersökning och några slutsatser. III. Av Erik Neuman - Sanningsvärdet hos Engelbrektskrönikan och de båda partierna av Karlskrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 Erik Neuman
förts, äro dock tillräckliga för att visa, att dessa partiers
sanningsvärde är vida mindre än Engelbrektskrönikans.
I denna senare spårar visserligen Andersson, som trott den
skriven på uppdrag av Karl Knutsson, alternativt en viss
partiskhet, emedan krönikan under tystnad förbigått hela Engelbrekts
verksamhet sommaren 1435, åsyftande att göra om intet
Halmstadsöverenskommelsen med konung Erik1, men i själva verket är det
just motsatsen till partiskhet, som på denna liksom på så många
andra punkter dikterat Fredeberns tystnad. Det är visserligen ej
— såsom Lönnroth trott — »Frihetsvisans populära historiesyn,
som här tillämpas»2, men det är samme man, som står bakom bägge
diktverken, i ena fallet som författare i det andra som
uppdragsgivare.
För biskop Thomas, som ännu under stridigheterna mellan
rådspartiet och Erik Puke bedrev en försoningens och enandets politik,
var det, då han gav Fredebern uppdraget att skildra svenskarnas
rättskamp under Engelbrekt mot deras »rex injustus», givetvis av
vikt, att kampen framställdes såsom förd av ett enigt folk, hos
vilket inga som helst meningsskiljaktigheter rörande kampens mål
funnos.
Denna framställning har också Fredebern åstadkommit. En
lekman, som läser krönikan utan kännedom om den nyare forskningens
landvinningar, får intryck av en obruten svensk enhetsfront
alltifrån mitten av augusti 1434, då Engelbrekt med maktspråk tvang
rådsherrarna att ansluta sig, ända till februari 1436, då det andra
valet av rikshövitsman förrättades. Här gnisslar det i fogarna, och
författaren tvingas att på tio rader skildra folkpartiets missnöje
med valet och dettas revision, men sedan fortskrider åter
händelseförloppet i den största enighet. Förgäves söker man i krönikan
en antydan om de slitningar, som måste ha förekommit mellan
rådsaristokratien och Engelbrekt och hans anhängare, innan de senare
funno sig i fördraget med konungen i november 1434. Ej heller
talar krönikan om den dragkamp mellan den svenska unionsfalangen
och Engelbrekts parti, som måste ha föregått rådets förlikning*
med konungen i oktober 1435, varigenom Engelbrekt, landets
befriare, berövades sin makt, vilken i stället lades i till landets befrielse
alldeles »oskyldiga» mäns händer, nämligen drotsens och marskens.
1 A. a. s. 298. — Kumlien, Karl Knutssons politiska verksamhet 1434—1448,
s. 289, ansluter sig till denna åsikt. 2 A. a. s. 354.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
