Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
7
och Ahasverus; Loke slutligen i Strindbergs dikt kunde sägas vara en
ny bild av Lucifer i efterspelet eller av Prometeus hos Rydberg,
för så vitt denne Lucifer och denne Prometeus hade haft något lika
gaminartat i sitt sätt.1
Strindberg uppträdde så småningom själv en smula som religiös
reformator om icke i Rydbergs fotspår så i den rydbergska vägens
förlängning. Då han i Giftas 1884 talar om
konfirmationsundervisningen och. den första nattvardsgången och om »det oförskämda
bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon à 65 ore kannan
och Lettströms majsoblater à 1 kr. skalp., vilka av prästen utgåvos
för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren
Jesus av Nasarets kött och blod» (det bör här märkas att ordet
»folkuppviglaren» är avsett att vara ett lovord2; Rydberg själv
1 Lamm anser att Strindbergs tankegång i efterspelet överensstämmer med
Almqvists i Ormus och Ahriman; detsamma skulle således gälla Eydbergs
Prometeus och Ahasverus. Överensstämmelsen existerar emellertid knappast. Härskaren
hos Almqvist, Ormus, är icke ond, utan god och dum; upprorsmannen, Ahriman,
är icke god, utan ond och klok. (Däremot har Almqvist i ett annat stycke,
Per-rando Bruno, experimenterat med tanken på en ond gud eller världshärskare.)
Strindberg nämner visserligen »Ormuz och Ahriman» i Tjänstekvinnans son i
samband med en filosofi liknande efterspelets, men avser därmed tydligen inte, såsom
Lamm synes mena, Almqvists saga, utan den persiska religionsmyten själv, som
tillerkänner det onda väsendet stor makt i världen.
Det kan nämnas att den distinktion som spelar en så stor roli i Prometeus
och Ahasverus och i efterspelet till Mäster Olof, den mellan den verklige, evige
och oändlige guden och den klåpare som sköter det jordiska maskineriet, återfinnes
i en annan berömd eller åtminstone beryktad skrift, i Axel Danielssons av Branting
avtryckta och av Rydberg såsom brottsligt förklarade upprop Till världsalltets
upphovsman. Om Strindberg i sin tankegång är oberoende av Rydbergs liknande,
så gäller detta sannolikt inte om Axel Danielsson. Rydberg igenkände icke sitt
eget gods då det kom i Danielssons formulering. Man förstår den besvikelse som
Danielsson och Branting måste ha känt då författaren till den åtminstone av
Branting, säkerligen också av Danielsson beundrade dikten Prometeus och Ahasverus
fällde sin dorn över deras försök att gå i hans fotspår såsom religionsfilosofer.
2 Robinson betonar i en uppsats i A. Bl. 3 nov. 1884 att Strindberg i Giftas
ej haft «ens den allra ringaste afsigt att visa något slags brist på vördnad för och
kärlek till Jesus af Nasareth». Stockholmskorrespondenten Gustaf Gullberg
meddelade i ett cirkulärbrev till några landsortstidningar samma månad
(Oskarshamnstidningen 8 nov. 1884) följande: »En af Aug. Strindbergs största och vackraste
planer för framtiden, derest denna icke störes genom fängelse, sjukdom eller annat,
är att företaga en lång resa till orienten, ända till Palestina, der Jerusalem,
Nazareth och alla de bibliska orterna skulle genomströfvas i ändamål att vinna historisk
trohet och lokalfärg för ett väldigt drama öfver Nazarenens lif och verk, den
oerhörda insats i menniskoslägtets utveckling till frihet och framåtskridande, som
gjordes af den sedan korsfäste juden. — Strindberg har tänkt sig 5 år för detta
verks fullbordande och att få det färdigt till tiden för hundraårsjubileet af en annan
verldsomskakande händelse — revolutionen af år 89.»
Planen, om den på allvar existerade, kan sägas vara det sista spåret hos
Strindberg av den sinnesstämning som en gång kommit honom att svärma för
Den siste atenaren och Bibelns lara om Kristus, i vilken förstnämnda bok såväl
Jesus som (i företalet) franska revolutionen prisas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
