Print (PDF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Olle Holmberg
Realism kallas den riktning inom alla konstområden, då
fram-ställaren söker att göra det åsyftade int^cket, det vill säga giva
illusion, genom att utföra de viktigaste av den mångfald detaljer varav
bilden är sammansatt.
Ett föregående tidevarvs författare kunde göra intryck genom
allmänna antydningar, därför att det släkte, som lyssnade till dem, fått
en uppfostran av sinnena, som gjorde dessa mottagliga för sådant.
Det nya släktet, som nppfötts vid de »exakta vetenskaperna»,
naturvetenskaper, matematik, erfar intet intryck av de gamles allmännna
antydning; detta är icke något fel hos de unga, utan en egenskap.
[S. S. XVII: 192.)
Rydberg1 har läst detta, och har tänkt ta till orda med
anledning- av det, inte som motståndare, utan som förmedlare mellan de
stridande parterna, visande att en realism som strider för ideal,
och en idealism, som inte ser bort från verkligheten, inte behöva
vara fiender.1 Något senare under året 1882 fick han ett brev från
Börje Norling* med anhållan om bidrag till en tidskrift, på vilken
anhållan han den 13 dec. 1882 svarade på följande sätt:
Och då [d. v. s. när han får tid] skall det varda mig ett nöje,
om jag kan lemna eder påtänkta tidskrift något bidrag, vare sig ett
poem eller hjerteutgjutelser rörande »idealism» och »realism». Jag har
med afseende på den förmenta eller verkliga striden mellan dessa
riktningar min egen kanske mycket ensliga ståndpunkt. Hvad
styl-frågan vidkommer är jag lika mycket vän af den ena sidan som den
andra. De böra i sjelfva verket finnas järnte hvarandra i samma
litteratur, och förekomma också förenade i mången författares ande.
Hvad åter sjelfva verldsåskådningarna, som ju är det viktigaste,
vidkommer, känner jag leda för den qvietism, som uppenbarar sig hos
åtskillige s. k. idealister, och förakt för den (i bästa fall) neutralitet
de iakttaga emot den myckna lögn, som finnes här i verlden, och som
verkligen skulle vara fullkomligt trygg mot hvarje gensaga, om
litteraturen saknade mod och sanningskärlek. Hvad våra realister angår,
läser jag hellre dem än slike idealister, äfven då jag känner
njutningen störd af den brutalitet, hvartill de stundom göra sig skyldige,
och af det redan till manér stelnade detalj-utmåleri, som i längden
blir odrägligt. {Viktor Rydbergs Brev III: 23 f.)
De sista orden syfta icke på Strindberg, som ju vid denna
tid ännu icke framträtt som realistisk berättare av det slaget.
Möjligen syfta de bl. a. på J. P. Jacobsen.2 Att emellertid brevet
1 Det finns f. ö. mycket i Strindbergs uppsats som måste ha starkt tilltalat
Viktor Rydberg, t. ex. trosbekännelsen «Vi hava förlorat tron på serafimerorden —
det är sant, men vi tro ännu på Gud!»
2 Jfr O. Holmberg, Viktor Rydberg och J. P. Jacobsen, Nordens
kalender 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
