Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
45
Jag bläddrar i boken, och blicken fäster sig vid stället om
Incubi och Succubi. Författaren tror ej på sådant, och han förlöjligar
djävulstron.
Men jag kan icke skratta; läsningen därav väcker anstöt hos mig,
och jag lugnar mig med att tänka att han vid det här laget torde ha
ändrat åsikt, författaren! {S. S. XXVIII: 219.)
De sista orden torde få tolkas som om Strindberg menade, eller
experimenterade med meningen, att Rydberg var i helvetet, en för
övrigt i förhållande till Strindbergs nya världsbild konsekvent åsikt.
Rydberg och Boström hade på sin tid befriat Strindberg från
helvetestron, men befrielsen visade sig icke varaktig. Tvärtom blir
från och med nu Strindbergs förnämsta anklagelse mot Rydberg
den att Rydberg med sin frisinnade religiositet »förfört» honom i
ungdomen från den rätta vägen.
Begreppet förförare spelar en roli för Strindberg alltifrån det
han blir frälst. Han måste på något sätt motivera, försvara sitt
föregående; han gör det genom att skylla på att han har blivit
förförd. Martin Lamm har antecknat ett ställe där Strindberg
använder detta resonemang, nämligen det att den förförelse han
har åstadkommit är en verkan av att han själv hade blivit förförd;
skulden ligger således ytterst inte hos honom, utan hos hans
förförare. I det av Lamm (a. a. II: 143) citerade stället, ett tidigt
utkast till tredje delen av Till Damaskus, heter det: »Har ej
förfört ungdomen, emedan han själv var förförd av sin ungdoms
förförare: Viktor Rydberg, Renan, Hartmann, Darwin, Schopenhauer.»
Här komma alltså inte Cramer och Boström och andra med.
Rydberg står främst och bland svenskar ensam, som förförare. Först
så småningom hade Strindberg kommit fram till denna uppfattning,
till denna ursäkt, säger Lamm, men därom blir man knappast
övertygad. Lamm menar att Strindberg från början av sin omvändelses
period, i Jakob brottas i Legender, hade pinats av samvetskval över
att ha varit »ungdomens förförare», och att han först senare
utformat tanken att han ju själv en gång hade blivit förförd och
således kunde lägga skulden på andra. Frågan är om Strindbergs
skuldkänsla verkligen kan tänkas ha fungerat på detta sätt. Det
fanns hos honom knappast en skuldkänsla isolerad från och i många
år oberoende av urskuldandet. En sådan fristående skuldkänsla
hade Fröding då han i Gralstänk klagar över att han — genom
sina läror i Stänk och flikar menar han — hade »bördor att bära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
