Print (PDF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Olle Holmberg
av hustrurs besudlade ära och skulden för skökvordna mör». Hos
Strindberg torde det tvärtom ha varit så att i och med skuldkänslan
väcktes hos honom till funktion urskuldandets mekanism. Ser man
igenom uppsatsen Jakob brottas, så finner man urskuldandet också
där, oupplösligt förbundet med den skuldkänsla som det är avsett
att undanrödja, därför att Strindberg lika litet som de flesta hade
förmågan att helt och oreserverat ta på sig medvetandet om egen
skuld. Det heter nämligen i Jakob brottas:
Ungdomen har i all tid varit revolterande, lättfärdig, utsvävande;
är det då jag som har uppfunnit revolten, lasten? Förut var jag den unge,
den förförde, barn av min tid, lärjunge till mina läromästare, ofïer
för förförelserna. Vems är felet, och varför har man gjort mig till
syndabock? {S. S. XXVIII: 299.)
Detta är det resonemang som Strindberg med få avvikelser
vidhåller ända till sina sista skrifter, och Viktor Rydbergs namn
återfinnes eller skymtar mer än en gång på en viktig plats bland
förförarna.
I En blå bok har en uppsats titeln De förförde bli förförare.
Det heter där:
Varför jag och många ha haft så svårt att bli riktigt kristna, är
väl därför att vi härstamma allt för direkt från hedningar. —--------
Vår ungdoms förförare lärde oss att Jesu liv var en slipprig roman,
att bibelns lara om Kristus gick ut på att han var en framstående
galileisk man, och slutligen att övermänniskan var banditen, för vilken
allt var tillåtet mot de andra, bära han kunde konstatera falskt alibi
och det saknades vittnen. Det var en fasans tid som påminde om
romerska kejsartiden, och liksom denna bebådade han också
kristendomens ankomst. Vi, de förförde- blevo sedan förförare, men tackom
Gud att ingen skada skett. Allt tjänar, och vi få tjäna som
avskräckande exempel, alltid något. {S. S. XLVI: 98 f.)
De tre förförarna äro ju här Renan, Rydberg och Nietzsche.
Längre fram i En blå bok upprepas tankegången: »Jag vet
mänskor som gått beljugna hela sitt liv; jag vet en som gått prickad
hela sitt liv i egenskap av förförare fastän han aldrig förfört, utan
varit förförd». (8. S. XLVI: 173.) Vidare på ett tredje ställe:
»Jag kunde nog till min ursäkt namnge min ungdoms otrogna
lärare: Helveteslärans förnekare, Julianus’ försvarare, Jesus-biografen,
’Avskedet ur kyrkan’ och flera. Men jag skall ta skulden själv, så
får jag någon som hjälper bära den!» (XLVTII: 903.) Förförarna
äro här Boström, Rydberg, Renan och Cramer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
