Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Eydberg och August Strindberg
51
möjlighet att bedöma — och döma — Rydberg från olika
ståndpunkter, men i Max’ ord kommer också in mycket från den unge
Strindberg som före både 80- och 90-tal uppväxte som son av den
generation, vars »hjälte», enligt Ola Hanssons ord, var Viktor
Rydberg. Huvudsynpunkten är att Rydberg är Faust, vars lik
lemu-rerna, askmänniskorna, idealistepigonerna, vilja stjäla, och vars
person de lyckades tillägna sig redan medan han levde. Rydberg
skildras som avfällingen: Barrabas, Antikrist, oppositionsmannen,
som slutit fred med kyrkan, staten och Svenska Akademien. Hans
ena fel var således att han var Barrabas och Antikrist; hans andra
att han slöt fred med de kristna och officiella institutionerna.
Doktor Borg anspelar också på att Rydberg tog emot en orden och
beskyller honom för korruption. Den fromme Max kan inte gärna
anklaga Rydberg för att han var med och fällde Branting för
hädelse, utan får ändra det till att »han var med och dömde Holger
för majestätsbrottet». Borg klagar över att prästen vid graven
(Rudin) kan kalla den karaktärslöse Rydberg frisinnad; Max synes
snarare klaga över att han hyllas som kristen. Strindberg har för
övrigt slagit ihop begravningen, där Rudin var officiant, och
Svenska Akademiens högtidsdag i december samma år, där Forsell
(»jättesnillet som aldrig gjort något») såsom direktör yttrade några
minnesord över Rydberg. Såväl Rudins som Forsells tal voro
tryckta; Strindbergs anspelningar på deras innehåll äro emellertid
ytterst fria. Det är i varje fall tydligt att det också är gammal
beundran, djup besvikelse som talar genom vad Strindberg låter
sina romanfigurer yttra om Rydberg. I det sköna Goethecitatet
bryter till sist outrotad kärlek fram.
Åtskilligt av vad här är sagt går igen på de många ställen i
En blå bok där Strindberg gör upp sitt konto med Rydberg och
rydbergianismen, men i allmänhet utan att låta den sympati tränga
fram som inte helt kunde hållas borta i Götiska rummen.
Strindberg går vägen från Rydberg steg för steg, och i slutet av hans liv,
då han ur religiös synpunkt ser tillbaka på sitt föregående, blir
Rydberg visserligen en alltmera viktig figur för honom, men
samtidigt en alltmera frånstötande. I En blå bok räknas han till det
slag av människor som Strindberg kallade äfflingarna. Strindberg
säger:
När kristendomens sol gick upp över världen, så blev det
naturligtvis natt för äfningarne. Ty när de vant ryggen åt ljuset, så blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>