Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Olle Holmberg
sättning av programmet i Den siste atenaren. Om denna Rydbergs
»symboliska» bok heter det vidare att den
äger en berättigad sida: angreppet på dogmerna, och en absurd:
kompromissen mellan Zevs och Kristus, njutningens och lidandets
religioner. Försoningen med antiken, vilken icke var skön (Platos
Män-nerliebe), icke fördragsam (Sokrates’ död), icke barmhärtig (slaveriet),
var Athenarens bisarra program, som i vår litteratur slog upp under
den falska benämningen: renässans, och slutligen flöt samman med
Oscar Wildes. Rydbergs senare verksamhet, då han jämkar med
teologer och teosofer, har jag icke studerat och kan därför icke yttra mig
i ämnet. [S. S. Lill: 242.)
Strindberg talar på ett annat ställe i Tal till svenska nationen
(s. 249) om »alla våra gymnasistdispyter från 60-talet om Kristi
gudom, treenigheten, underverken». Med dessa minnen var för
Strindberg Rydbergs namn oskiljaktigt förbundet. Strindberg hade
en gång trott på Rydbergs tolkningar av dessa ting; nu tolkar han
dem i stället symboliskt, som swedenborgare, och säger (s. 263) om
Rydberg själv att om han »bära varit swedenborgare, så hade han
bevisat Kristi gudom, när han trodde sig ha förnekat den». I sin poesi
använde Rydberg den riktiga, den symboliska tolkningen, t. ex. i
sin Kantat 1877, som Strindberg f. ö. antedaterar till 1872. »Där
sjunger han ju om ’ökenstigen’, om ’Jordanen’, om ’Förlovade
landet’, ’Moses-staven’ och ’vattnet ur klippan’. Och i det ögonblicket
trodde han på alltsammans, men i G. H. T. och i professorsstolen
trodde han inte ett dyft på vattnet ur klippan. Som diktare
tolkade han bibeln rätt, på ett andligt sätt, men som professor körde
han fast i gyttjan.» (8. S. Lill: 288.)
Denna distinktion mellan Rydberg som diktare å ena sidan,
som officiell person, tidningsman och professor, å den andra, är
inte helt tillfälligt framslungad. Den kommer nämligen i viss mån
tillbaka i den speciella Rydbergsessay om Strindberg publicerar i
sina Tal (s. 294 ff.) och som har titeln: Sista Atenaren (Skärskådad
av en swedenborgare 1910).
Utgångspunkten för denna essay är att Strindberg har tyckt
sig finna en motsägelse i Den siste atenaren, eller en förändring av
ståndpunkt under berättelsens lopp. Boken syftar enligt förordet,
säger Strindberg, till »en svart skildring av kristendomen och en
ljus av hedendomen, som oriktigt kallas hellenismen». Men det
synes, säger Strindberg (som inte har vetat eller tänkt på att för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
