Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Sten Linder
— enligt almanackan skriven den 9 och 10 september — delvis
talar med Georg Brandes’ tunga, har ändock hävdats av Svanberg
(a. a. s. 230 ff.) och Algot Werin,1 Detta kan man i så fall endast
förklara genom att med Svanberg antaga, att författarinnan efter
bekantskapen med Brandes i någon mån omarbetat det tidigare
fullbordade kapitlet. Bl. a. skulle man då i Påls angrepp på
kvinnornas koketteri och moraliska hyckleri samt på dogmen om
mannen-förföraren finna ekon av Brandes’ samtal med författarinnan. Detta
förefaller sannolikt, då man med de nämnda författarna måste
erkänna, att den effeminerade esteten Pål i dessa repliker2 röjer ett
vida kraftigare temperament än eljes.
Svanberg drar emellertid härav även betydligt mera vittgående
slutsatser.
Att romanen Fru Marianne, trots det att Ernst Ahlgren
förtrytsamt protesterade mot dess hänförande under den av
åttiotals-skribenterna misskrediterade kategorien »tendensroman», var
planlagd som ett slags förhärligande av äktenskapet och den livsvariga
troheten, har framför allt Böök understrukit, och denna åsikt har
av ingen forskare bestritts. I min Ernst Ahlgren-bok3 (s. 193—199)
har jag sökt att närmare påvisa, hur den högre uppskattning av
äktenskapet och familjegemenskapen, som vid denna tid framträder
i Fru Marianne och den samtidiga novellen Herr Tobiasson, växt
fram ur den ensamhetskänsla, som vid denna tidpunkt börjat smyga
sig över Ernst Ahlgren, sedan hon ur sitt omaka äktenskap kämpat
sig fram till en åtminstone tidvis självförsörjande författarinnas
fria men även isolerade ställning.
Romanen uppfattades i allmänhet som ett försvar för
äktenskapet gent emot indignationslitteraturens kritik av detsamma och
som ett avfall av Pengars författarinna. I verkligheten kunde dock
Ernst Ahlgren med gott samvete hävda, att hon varken nu
försvarade äktenskapet överhuvudtaget eller tidigare angripit
detsamma. I sin roman Pengar hade hon hänsynslöst avslöjat ett
konventionellt, omaka äktenskap, som var en avbild av hennes
eget, men icke angripit äktenskapet såsom sådant. Till sin i denna
fråga mera radikale författarkamrat Lundegård skrev hon under
arbetet på romanen, den 27 jan. 1885: »Som institution bryr jag
1 A. Werin, Naturalism och romantik, Ord och Bild 1931, s. 173.
2 Ernst Ahlgren, Saml. skr. IV: Fru Marianne, Sthlm 1918, s. 259—261.
3 S. Linder, Ernst Ahlgren i hennes romaner, Sthlm 1930. Citeras i det
följande: E. A. i hennes romaner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
