Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes 59
mig ej om äktenskapet (jag menar prästens vigsel) men som idé är
jag beredd att kämpa för det till det yttersta. Ett verkligt äktenskap
är livets högsta form. Se där min sats.»1 Fru Marianne blev en
hänförd apoteos av just detta samma äktenskapsideal. Att hon
därmed dock ej ändrat mening beträffande den konventionella
äktenskapsuppfattningen, för vilken den yttre formen var huvudsaken,
underströk hon nu (10 okt. 1887) i ett brev till en kritiker: »Själva
idén — jag menar att en man och en kvinna försöka att vara
varandra trogna hela livet igenom — håller jag styvt på. Det är
bestämt det riktiga och bästa. Men där misstag skett, där anser
jag varken vigsel eller löften vara bindande. För mig är det enda
verkliga deras ömsesidiga tillgivenhet och fulla [sam]förstånd.» (Ib.
II: 280.)
Dessa sista ord bestyrka tillräckligt, att hennes teoretiska
ståndpunkt var oförändrad. Men när hon skrev Pengar, kände hon själv
starkast trycket av sitt olyckliga äktenskap; när hon skrev Fru
Marianne, kände hon starkast sin ensamhet och sin längtan efter
vad som i hennes ögon skulle ha varit ett verkligt äktenskap. Härav
den olika känslobetoningen i de båda böckerna: i Pengar kritiken
av verkligheten, i Fru Marianne teckningen av hennes drömda
ideal. Det är därför också rättare att beteckna Fru Marianne som
en apoteos av detta hennes personliga engiftes- och trohetsideal än
som ett försvar för äktenskapsinstitutionen överhuvudtaget. Dock
hade hennes teckning av Börjes och Mariannes lyckliga äktenskap
säkerligen även en direkt udd mot den just vid samma tid
framträdande Hans Jægerska bohemlitteraturen med dess rena
äktenskapsfientlighet och dess predikande av det slags fria kärlek, som
Ernst Ahlgren ansåg snarare böra kallas för »den fria liderligheten»
(se E. A. i hennes romaner s. 199—201). Som Svanberg närmare
påvisat, låg här även en stark personlig reaktion bakom, i det
hennes unge vän Axel Lundegård, för vilken hon kanske hyste en
varmare känsla, än hon själv var medveten om, började dra sig
undan henne, samtidigt som han öppet bekände sig som Hans
Jæger-beundrare.
Enligt Svanberg skulle emellertid Ernst Ahlgrens bekantskap
med Georg Brandes omedelbart ha framkallat en revolutionerande
omsvängning både i hennes syn på kärleken och i hennes inställ-
1 V. Benedictssons Dagboksblad och brev samlade till en levnadsteckning
av A. Lundegård, Sthlm 1928, I: 304 f. Citeras i fortsättningen: »Biogr.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
