Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 Sten Linder
ning till sin romanfigur Pål Sandell. Hon har »under sin förälskelses
första stadium andäktigt anammat alla ord, som utgått från hans [-[Brandes’]-] {+[Bran-
des’]+} mun» (a. a. s. 232). Brandes’ kärleksförklaringar ha framkallat
»en alldeles ny syn på kärlekens art och villkor, himmelsvitt skild
från den forna Ernst Ahlgrens resignation och platonska svärmeri»
(s. 237), den nämligen, som uttryckes i Påls replik till sin väns
hustru i det enligt antagande i uppgörelsescenen infogade partiet:
»Om ni älskat mig med armarna om min hals och läpparna emot
mina, då skulle ni ansett det värre, därför att det var farligare,
men jag skulle ansett det bättre, ty det hade varit naturligare.»
Ernst Ahlgren skulle alltså omedelbart ha övergivit sitt gamla
en-giftes- och trohetsideal, det patos, som ursprungligen inspirerat
hennes roman, och i stället tillägnat sig Brandes’ friare erotiska
uppfattning.
Även om man antar, att Ernst Ahlgren i Påls i
uppgörelsescenen nyinskjutna repliker givit denne något av Georg Brandes’
temperament och åsikter, är dock steget härifrån långt till
antagandet om hennes egen radikala omvändelse: att Pål, vilken förut
som representant för den jægerska fria kärleken varit hennes
strykgosse, nu som förkunnare av den brandesska fria kärleken skulle ha
blivit hennes eget språkrör.
Närmast till hands ligger invändningen, att om romanens patos
ändrats så radikalt, borde detta märkas minst lika tydligt i det
efter författarinnans omvändelse till Brandes’ åskådning skrivna
slutpartiet som i retuscherna av det redan skrivna. Enligt Svanbergs
teori skulle ju hela detta parti, skildringen av Mariannes ånger
och samvetskval över den kyss hon givit Pål, medan hon bar
Börjes barn under sitt hjärta, av hennes självförödmjukelse inför
Börje för att återvinna hans kärlek och av deras nyfödda
äktenskapliga lycka, ha skrivits utan inre övertygelse, endast för att
fullfölja bokens en gång uppgjorda plan: »Till att återge hela den
genomgripande, omvälvande upplevelsen dugde romanen icke. Dess
plan, tjänande helt andra syften, var för länge sedan utstakad. Den
kunde tala mindre förändringar, men icke en så radikal
omstöpning.» (Svanberg, a. a. s. 238.) Nu är det ju emellertid just detta
slut parti och endast det, som genom sitt rigorösa moraliserande
stötte så många läsare — inte bära Brandes — för huvudet. Det
är här, som Ernst Ahlgrens ton verkar faktiskt tendentiös, när hon
fastslår, att lyckan ligger i att »älska en och höra honom till»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
