Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes
61
och kallar den kyss, som Marianne givit Pål, för »en rutten fläck
i hennes liv». Någon neddämpning av tonen kan här sannerligen
icke märkas; Ernst Ahlgren har aldrig med starkare ord än här
hävdat sitt gamla ideal. Till yttermera visso har hon själv
betecknat romanens slut som »något av det käraste arbete jag haft»
i ett brev till sin danska översättarinna i januari 1887, just som
hon påbörjat sista kapitlet.1 Att det skulle vara skrivet, sedan hon
själv förlorat tron på vad hon där förkunnar, förefaller därför
redan i och för sig att vara ett orimligt antagande.
Senare försäkrade Ernst Ahlgren också som bekant upprepade
gånger, att hon icke låtit sina känslor för Brandes influera på
romanen, att hon tvärtom skrivit den färdig i medvetandet om att
den ej i allt stämde med hans åskådning, trots det att hon
hoppades att med den tillvinna sig hans kritikererkännande. Till
Seved Ribbing skriver hon den 20 maj 1887:
Slutet av ert brev syftar på Brandes, Jag värderar hans insikter
i litterär teknik, jag är honom tack skyldig för många upplysningar,
när det gällt litteraturhistoria; och främst av allt ställer jag det, att
han varit god och vänlig emot mig, när jag måste kämpa mig igenom
dessa mörka stunder av konstnärsförtvivlan, vilka väl ingen undgår
men som för mig äro värre än för andra. Vad däremot det beträffar,
att jag skulle stå på hans uppfattning och ej på egen grund — till
det svarar jag bestämt nej. Han känner icke ens den berättelse,
han såg mig sitta och skriva på nästan varenda gång han kom in i
mitt rum; det är först i tryck han kommer att göra bekantskap med
»Fru Marianne», och det är föga troligt att den i allt stämmer med hans
åsikter. Jag är övertygad om att den icke gör det.2 Om detta kan rubba
vårt vänskapliga förhållande, vet jag icke, och om sådant gör jag mig
aldrig några bekymmer. När man skriver fritt ur sitt eget inre, då får
man taga emot vad det drager med sig, vare sig gott eller ont. Jag
har kommit i vana att betrakta detta som ett oundvikligt öde, vilket
man väl kan lida under, men aldrig avvända. Om min vän för i
dag blir min motståndare i morgon, så inverkar det icke på mitt
arbete, endast på min så att säga privata sinnesstämning. (Biogr. II: 240.)
På identiskt samma sätt beskriver hon sitt arbetssätt för Ellen
Key den 16 oktober 1887:
När det gäller hans nytta, hans framgång, hans personliga lycka
eller välbefinnande, då är mitt eget »jag» liksom utplånat så länge
jag kan göra gagn. Men det kommer igen, och då är det sig alldeles
1 S. Horten, Ernst Ahlgren, Framåt 1888, s. 173.
2 Kursiverat här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
