Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes
63
ovan. Liksom för den danska översättarinnan erkänner Ernst
Ahlgren för Brandes om den kommande romanen, att hon »håller av
den, särskilt dess senare hälft, jag håller av den, så att jag kan
låta flå mig levande för den». Att hon vridit sig undan »som en
ål», när Brandes velat utfråga henne om den, skyller hon på sin
tafatthet i muntlig diskussion. Hon har med romanen, säger hon,
blott velat visa, att kvinnans lycka ligger i att »dela livsintressen
och strävan med en man hon håller av». Tydligen för att
förebygga, att Brandes skulle uppfatta boken som en apoteos av
äktenskapet, tillägger hon: »I berättelsen är hon hans hustru, men för
mig kunde hon lika gärna ha varit hans mor, hans syster, hans
älskarinna, hans vad som helst; det hade ingenting ändrat i
tankegången». Som ovan framhållits, kunde Ernst Ahlgren ha rätt att
säga även detta; vikten låg för henne icke på äktenskapets yttre
form utan på den inre livsvariga troheten. Men att hon var väl
medveten om att icke heller detta hennes ideal »stämde med
Brandes’ åsikter», visar brevet till Ribbing.
Svanbergs enda positiva bevis för att Ernst Ahlgren skulle ha
övergivit detta ideal för Brandes’ och Pål Sandells friare erotiska
åskådning är ett allmänt psykologiskt resonemang: »Hon skriver
7 dec. 1886: ’På kvällen, just som jag tagit ihop med Fru
Marianne, kom G. B. Om jag blev förtjust!’ Och den som så kastar
bort sitt arbete för att hälsa sin älskare, skulle ha hållit skilda
konton för sin kärlek och sin kärleksroman! Nog var Ernst
Ahlgren en paradoxal natur, men det finnes gränser för de motsägelser,
man utan absolut tvingande nödvändighet har rätt att tillskriva
en människa.» (A. a. s. 231 f.) Att Ernst Ahlgren trots sin
förälskelse i Brandes kunnat behålla sitt gamla ideal och t. o. m.
fortsätta att förfäkta det i sin roman, förefaller mig dock ej så
paradoxalt. Skulle en kvinna verkligen a priori icke kunna vara
allvarligt förälskad i en man utan att också »andäktigt anamma alla
ord, som utgå från hans mun»? Svanberg har ju själv i samma
uppsats hävdat, att Ernst Ahlgren tidigare varit förälskad i
Lundegård, samtidigt som hon uttalat sin avsky för hans Hans
Jæger-moral.
Det förefaller emellertid också som om Svanberg på grund av
den citerade almanacksnotisen uppfattat Ernst Ahlgrens förhållande
till Brandes såsom vida längre avancerat, än det i själva verket
var vid den tidpunkt, det här kan bli fråga om. Det är endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
