Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes
65
jublade hemligt över att han kunde säga något som jag själv
tänkte, men på samma gång slog det mig, att jag nu måste stryka
ett ställe i Fru Marianne, vilket jag skjutit in mot bättre vetande.»
Svanberg ser i denna episod ett bevis för att Fru Marianne
under Brandes’ inflytande förlorat sin ursprungliga tendentiösa
karaktär. »Hon har under fortgången av sin roman övergivit det
tendensskriveri, som •------------bestämt romanens planläggning. Hon
har hösten 1886 icke längre betraktat sin bok som ett skolexempel
på konsten att vinna äktenskaplig lycka. Hon har sett den som en
opartisk psykologisk studie. Hon har jublat över att finna förståelse
hos Brandes för det slagets konst och har föresatt sig att på något
ställe — vi veta ej vilket — stryka någon predikande rad i
romanen.» (A. a. s. 235.) Men eftersom detta var Ernst Ahlgrens
första samtal med Brandes, skulle ju i så fall den radikala
omvälvningen i hennes tänkesätt under hans inflytande ha försiggått
under loppet av några minuter.
I själva verket beröra både Brandes’ anmärkning om
Strindberg och Ernst Ahlgrens därav föranledda ändring i Fru Marianne
uteslutande den rent stilistiska frågan, om den realistiske
författaren skall få inskjuta reflexioner i eget namn i sin berättelse eller
endast tala genom sina diktade personers mun, d. v. s. Elauberts
bekanta krav på romanstilens objektivitet, som han i sina av Ernst
Ahlgren studerade brev till George Sand formulerat i orden: »Je
ne crois pas que le romancier doive exprimer son opinion sur les
choses de ce inonde. Il peut la communiquer, mais je n’aime pas
à ce qu’il la dise.» Attitalets predikande tendensromaner syndade
väl ofta mot denna regel, men det går mycket väl an att skriva
en tendensroman även med iakttagande av densamma, om man
blott lägger de predikande orden i de handlande personernas mun.
Så hade Ernst Ahlgren själv förfarit i sin roman Pengar, vars
tendentiösa karaktär ingen torde vilja förneka, men där det flaubertska
objektivitetskravet ända är noga iakttaget.1 Mitt under arbetet på
den hade hon själv för Lundegård predikat denna realistiska
estetik: »Att tänka sina personers tankar och icke sina egna, att leva
med deras känslor (så länge man diktar) det är efter min tro
berättar- eller skaldekonstens stora hemlighet.» (Biogr. I: 308.)
Brandes’ anmärkning apropå Strindberg innebar därför ingalunda någon-
1 Se E. A. i hennes romaner, s. 164—167!
5 — 3513 Samlaren 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
