Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes
79
enkel fråga, ni gjorde. Men det låg sol i tonen: minnet av den tid
då edra kära voro små, och då ni brukade göra så där. — — Och i
minnet såg jag tillbaka på ett annat — ensamt — barn, som alltid
fick rättvisa, men aldrig värme. Vid den tanken kände jag liksom en
tacksamhet emot er, därför att icke ni varit en sådan där
marmorrättvisa att stå på pjedestal blott utan en riktig mor. Jag visste att
då skulle aldrig er sons röst haft det där tonfallet, så fort han bära
nämnde er.»
Fadern dyrkade hon däremot, men i novellutkastet Ur mörkret,
vars yttre detaljer överensstämma med de direkt självbiografiska
notiserna, antydes också, att förhållandet till honom fått en
ödesdiger psykologisk verkan genom den poj kroll, han låtit henne spela.
»JPrån det jag var sex eller åtta år, började vi spela vår komedi
tillhopa — en barnkomedi; att jag var vad han önskade: en pojke.
Jag red med honom på min egen lilla häst, jag antog pojkfasoner
och lärde mig vissla, jag övade mina kroppskrafter, och jag svor
smått för att behaga honom.»1 Det finns måhända en rätt naturlig
förklaring till faderns egendomliga idé. Makarna Bruzelius hade
även haft en son, som avlidit endast 12 år gammal året efter
Victorias födelse. Om hur fadern tagit detta slag har ett ögonvittne
berättat: »Han sörjde så farligt för sin enda son, som dog tidigt.
När han kom ned till kyrkogården, så grät han och ropte högt
sonens namn, så de trodde han var vansinnig.»2 Detta bestyrker
ju dotterns uppgift i Ur mörkret om hans obehärskade förtvivlan i
mörka stunder: »Han hade lätt att fladdra upp i överretad
munterhet, och var snar att sjunka ner i modlös förtvivlan. Då han var
ensam, kom det över honom svarta griller om en bösspipa in i
nrunnen eller ett rep.» Troligen är det den döde broderns roli, som
han låtit flickan spela.
I novellen berättas, hur fadern och barnet helt sluta sig till
varandra: »Därför blev Nina sin pappas sällskap, därför sov han
med armarna kring hennes lilla person, därför intog han sina
måltider med henne presiderande vid bordet som en allvarsam kvinna,
därför red han kring sina egendomar med henne sittande över
hästens bog. Och därför avgudade Nina sin pappa.» Men
förhållandet hade en mörk punkt; fadern hade tagit sin revansch för sitt
misslyckade äktenskap i ett ofta uttalat kvinnoförakt: »Där kom
1 Ur mörkret citeras här efter E. A:s manuskript.
2 J. Landquist, Från Victoria Benedictssons och Ola Hanssons hembygd i
Humanism, Sthlm 1931, s. 222 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
