Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes
85
kärlekens rätt, framlägger hon en gång sitt huvudargument, och
detta visar sig vara, att hon anser kvinnan i ett dylikt förhållande
ofrånkomligen utsätta sig för mannens förakt:
Men en sak är jag tämligen viss på, och det är, att under
nuvarande förhållanden en man kommer att förakta den kvinna, med
vilken han en gång levat i den slags intimitet som kallas »copula
carnalis». Däri ligger — om jag skall vara uppriktig — hela
tyngdpunkten av min uppfattning. — — — — — — — — —––––––
Om jag varit Ellen [i novellen] och känt för Wilhelm, vad hon måste
lia hänt, och så varit så fri och så rik som hon, då skulle jag sagt,
nej hon skulle ha sagt: »Se här är min hand och här är jag själv och
jag följer dig vart du vill som din fria följeslagerska.
Konventionalismen skall bryta staven över mig — det gör ingenting — världen
skall stöta bort mig — men din värld är min, därför att jag är kvinna
och därför att» — — (här skulle hon utelämna ett ord, emedan språket
endast har ett, och det är förslitet, men hon skulle se upp i hans
ansikte, med ett leende så varmt och med ögon så djupa) — »endast
en ting vill jag aldrig giva dig — endast en ting — och det är det
grova sinnliga, som borde vara så sunt och starkt, men som nu blivit
skamligt och lagt — — det är så för alla, till och med för dig. Om
jag gav utan förbehåll, kropp och själ, närvarande och tillkommande,
såsom jag kunde — då skulle du sedan tänka på mig i hån, betrakta
mig som den övervunna och dig som besegraren. Allt kan jag därför
giva dig men inte det. Sådan är världen, sådan är jag, sådan ■— är du.
Och ditt förakt vill jag aldrig bära, därför att–––-därför att–––-»
och så kommer det varma uttrycket i hennes röst igen. (Biogr. I: 310 f.)
Säkerligen kasta dessa ord även ljus framåt över hennes
uppfattning av sitt förhållande till Brandes. Både
almanacksanteck-ningarna och framställningen i Elsa Finne tyda på att hon sökt
att hålla även detta inom samma gränser som tidigare sitt
förhållande till Quillfeldt, trots det att hon nu betraktat sitt äktenskap
som upplöst i realiteten. Den enda form av kärlek, hon själv velat
godkänna, har varit den hela och fulla hängivelse för livet som
hon skildrat i Fru Marianne, och då hon vetat att hennes
förhållande till Brandes aldrig kunde få denna form, har hon i det längsta
hyst illusionen att kunna förvandla det till vänskap. I Elsa Finne
(s. 106) heter det vid en tid, som man med almanackans hjälp kan
bestämma till mars 1887, på ordagrant samma sätt som tidigare
om förhållandet till Quillfeldt: »Det tycks således, som om det efter
många, många prövningar äntligen skulle bli vänskap av.» Ännu i
juli 1887, efter det hon mottagit domen över Fru Marianne, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
