Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Sten Linder
innan hon ännu blivit Brandes’ älskarinna, gör hon i en
»självprövning*» ett försök att slita sig lös: »Han är för opålitlig. Men den
smula vänskapserotik som stod att vinna hos honom torde även
kunna vinnas på annat håll, bättre och varaktigare, av min egen
race. Han gör mig tokig om jag tar detta på allvar. Får jag en
annan avledare för den vänskapliga erotiken kunna vi glida åtskils
utan brytning.» (Biogr. II: 254.)
Det hade i själva verket varit mera psykologiskt paradoxalt,
om detta motstånd icke yppat sig även i förhållandet till Brandes.
Byktet om hans erotiska fördomsfrihet var henne icke obekant.
Under den samvaro med Lundegård, Ola Hansson och Stella Kleve
i Vetteryd i augusti, som skänkte henne så många uppslag till
teckningen av dekadenten Pål Sandell, hade även detta ämne varit på
tal. Lundegård berättade, att Brandes och han en dag talat om
ämnet kärlek, varvid Brandes »kom att tänka på ett ställe hos Heine,
där denne talar om, att han följde efter en underbart vacker kvinna.
Hon flydde undan till ett götiskt valv i en kyrka. Vid altaret
vände hon sig om emot honom, slet upp klänningen och blottade
sitt bröst, som bar ett djupt kräftsår. ’Det skulle icke ha avskräckt
mig’, sade Gr. B.» (Biogr. II: 138.)
Anteckningarna från den första Brandestiden vittna också
tydligt om hennes brottning med den nyväckta passionen. Då hon i
Georg Brandes tycker sig slutligen ha funnit den »laglösa»
människa, hon säger sig ha sökt ända sedan sin barndom, är det
karak-teriskt att nu i hennes tankar dyka upp både minnet av fadern och
av hennes friluftsliv på hembygdens slätt, den enda tid av sitt liv,
hon känt friheten. I december 1886 förekommer nämligen även
följande märkliga sida i Stora boken:
Jag bryr mig inte om, vern som eu gång får läsa min stora bok,
när jag bära är död. Vern du än är, så försök att förstå, hur ensam
jag är, hur jag måste kuva detta konstnärs- eller zigenarblod, som
löper hetare i mina ådror, än någon vet om. Tänk på, hur jag varje
dag, ja nästan varje timma tvingas att spela komedi för att synas lugn
och förståndig. Detta tryck på min något för stort tilltagna natur (jag
menar mot vår svenska lilla landsändas futtiga förhållanden) gör, att
det, som instänges, bryter sig fram icke på en naturlig utan på en
konstlad väg. Den får icke ge sig luft i mitt förhållande till
människor; vrede och kärlek, kränkt högmod och ödmjuk tillbedjan — alla
dessa ytterligheter mellan vilka mitt lynne svänger måste jag med en
känslig undantagsmänniskas hela skygghet söka dölja. Det finns ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
