Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till svensk biografis historiografi. Av Otto Sylwan - I. Åminnelsetal och äreminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till svensk biografis historiografi
95
Tegnér skrev: »det skall helt och hållet vara förmådt efter Idealet
af Lehnberg*». Om Geijer tar upp mer fakta, så har han
medförebildens stil fått även dess svagheter, t. ex. i denna ’scen’: »Karl
Knutsson böjde sitt gråa hufvud för att emottaga en krona, tvenne
gånger afryckt, återkommer — för att sätta sig på sitt
fäderneslands ruiner och dö.» Kort därpå förklarade Geijer amplifikationen
vara äreminnets dödssynd.1
Inom akademien gingo meningarna fram och åter beträffande
genren. Ännu 1821 utsattes ett stort pris för ett äreminne över
Linné och gavs åt Agardh, ehuru det anmärktes att skriften var
en vanlig biografi och ej ett äreminne. Åter 1827 prisbelöntes
en skrift under den senare rubriken. 1 vad mån akademiens
tidigare uppmuntran haft ett allmänt inflytande på stilen, skall här ej
undersökas. Det kan emellertid anmärkas att även i Danmark, där
ingen akademi fanns, florerade ’lovtalen’. De voro en tidsprodukt.
För biografien voro de givetvis av ondo, då de gynnade den skygghet
för saklighet, som ärvts från pseudoklassicismen. Eosenstein ger
ett gott exempel. Han var en flitigt anlitad minnes talare, och
särskilt talen över Rosén och Stockenström blevo högt uppskattade;
med hänvisning till dem kallar ännu Hans Järta honom »en
fullkomnad mästare i den art af Svensk vältalighet, hvaruti Höpken
var hans föregångare». Det förra (hållet »då vapnet sönderslogs»)
är skrivet med både vördnad och värme, det skildrar en domare
sådan han bör vara, varpå det slås fast: »Sådan var Presidenten
Rosén». En individualisering har Rosenstein knappast försökt. I
äreminnet över Stockenström, enligt Kellgrens och väl samtidens
mening över huvud Rosensteins bästa, återvänder samma grepp:
»Om jag ej misstagit mig i teckningen af en bergsman, så har
jag-målat Stockenströms lynne.» Här borde Rosenstein haft anledning
att foga in några mera konkreta drag, ty han hade framför sig
Stockenströms anteckningar från sin studieresa. Han önskar lägga
dem »för Edra ögon», men han gör det icke. När han omtalar
dennes hemkomst, skjuter han i stället in en rad retoriska frågor:
»Skall han hasta att efter tvenne års frånvaro upsöka slägt och
vänner?» o. s. v. — med detta stilistiska grepp skrev Rosenstein
1 Geijers på samma gång osjälvständighet och smidighet i stilen här kunde
göra läsaren böjd att akseptera den attribution till Geijer, som av E.
Malmström gjorts i Samlaren 1933, av den sång över Gyllenborg, som inlämnades till
akademien 1811, om icke den åtta år senare tidpunkten fortfarande väckte
betänklighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
