Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till svensk biografis historiografi. Av Otto Sylwan - I. Åminnelsetal och äreminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Otto Sylwan
om anteckningarna efter äreminnets krav. Stockenström, heter det
så, och hans reskamrat stanna vid Hälsingborg, de upptäcka
stenkolsgruvor, varvid de »sjelfve som dagkarlar föra verktyger». Längre
kunde Rosenstein icke gå i vardaglig konkretion, och sällan så
långt. Stockenström gjorde sedan sin karriär genom att gå
hattarnes ärenden — han slutade som riksråd, och Rosenstein
häntyder på åtgärder som för en icke partivän, en gustavian, voro
förkastliga. »Kanske hade jag bort draga ett täckelse öfver
händelser, dem han sjelf önskade kunna glömma, dem han aldrig utan
sinnesrörelse påminte sig», säger Rosenstein, som är för ärlig att
helt gå dem förbi, men ej vidare omtalar dem, utan blott nämner
att Stockenström »genomgått svårigheterna, utan att såra sitt
samvete». Rosenstein följer sålunda föremålets öden, men han lägger
an på de betraktelser man krävde, han skänker hyllningar åt
vetenskapen och bergsbruket, han diskuterar börden, ett just då
aktuellt ämne, m. m.
Leopold tackade för Äreminnet med ett brev, som flödar av
artigheter: »Salige äro de afgångne, öfver hvilka Herr KansliRådet
värdigas tala» ... o. s. v. Det blir en recension. Rosensteins
skrivsätt är »mindre at tömma alla inbillningens källor på läckra
uttryck, skickliga vändningar, lysande drag, maximer af höjd, m. m.
än at framsäga, eller snarare framstörta ur et fullt hjerta sanningar,
nyttige för människosläktet...» Det är en karakteristik sådan den
kunde ges i dåtidens stil. I ett P. S. tillfogar Leopold en direkt
kritik av slutet, där Rosenstein beklagar att Stockenström haft »det
missödet att i dag hafva saknat en värdig tolk» : »Det är omöjligt
at det kan vara uprigtigt . . ., det är dock at för uppenbart
skämta med modestien.» ■— Rosenstein hade icke hemfallit åt det
svassande språket, men nog hade han tagit intryck — och icke
till sin fördel — av äreminnet. Han kände sig besvärad av de
krav det ställde, och säger en gång: »Medgifvom hvad som icke
kan bestridas. [!] Loftal och äreminnen hafva slösats», och
sanningen fått sitta emellan, men »mig har förekommit, att emellan
loftalet och historien vore en medelväg, . . . icke med all den frihet
afståndet lemnar, men med en oafbruten föresats att icke vanställa
eller förleda. Skiljdt från dessa fria och ohöljda anteckningar,
som förvaras åt en framtid skulle ett arbete af den beskaffenhet»
bliva nyttigt för både samtid och eftervärld (S. S. II: 6—7).
Då Rosenstein icke känner sig pliktig skriva ’hög’ stil, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
