Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till svensk biografis historiografi. Av Otto Sylwan - II. Biographiskt Lexicon 1835. Ett hundraårsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till svensk biografis historiografi
107
riktig akademiker. Med de yngre historikerna där, Geijers lärjungar,
hade Palmblad, delvis åtminstone av politiska skäl, inga förbindelser.
Det fackmässiga försummades. Källor anges, som det tyckes
ganska samvetsgrant, men ibland skäligen summariskt, såsom t. ex.:
’Gustavianska papperen’ eller t. o. m. ’Eiksarkivet’, och med
källkritiken var det nog klent beställt; den sidan kan här icke alis
upptagas. På bibliografierna har nog ibland möda nedlagts; för
tiden före 1785 bygga de på ett handskrivet arbete av O. A. Knös.
De senare äro ojämna. Hänsynen till läsarne, till den relativt
stora publiken, blev förhärskande. Behandlingen och tonen i
artiklarna bestämmas därav.
Äreminnets tid var förbi, det betona Palmblad och Wieselgren
flera gånger i full endräkt (se XI: 25 och XXIII: 305), och avse
därmed givetvis hela uppfattningen och framställningen. Alldeles
utesluta panegyriken lyckades de inte; till den hör (den osignerade)
artikeln om Georg Adlersparre i bd II, något som var ganska
förklarligt, men också ännu Wingårdarnes biografier i bd XX, förf.
av Frigell, Palmblads siste medhjälpare. Här låg orsaken väl
däruti att ärkebiskopen ännu var i livet. Mot detta uppsaliensiska
förhärligande reagerade Lund; ett utförligt tillägg (s. 345 ff.),
signerat av docenten i teologi Skarstedt lämnade belägg på den äldre
biskopens »begärlighet efter jordiska fördelar», vilken inte ens
panegyristen kunnat helt förneka. —- Då G. Wetter framdragit
biskop P. Muncks svaga sidor, försvarar han (IX: 158) detta med
en patetisk hänvisning till historikerns plikter, men slika ursäkter
anse övriga författare tydligen onödiga.
Att levande personer tagas med avsåg enligt förordet att öka
intresset för verket; omdömen om dem skulle ej fällas, men
»cha-rakteren af hvars och ens verksamhet, i handlingar eller skrifter»,
antydas. Så skedde t. ex. i fråga om Agardh och Almqvist på ett
skickligt sätt genom väl valda citat (av resp. P. och P. A. S.),
beträffande Geijer genom dylika ur hans Minnen; om den sistnämnde
anföras för övrigt blott matrikeldata, om avfallet ges inte ens en
antydan. Sådan inskränkning äger ju rum i många fall; om L. J.
Hierta hade P. givetvis svårt att yttra sig, och att samma
avhållsamhet iakttogs i fråga om Hans Järta, var nog det rådligaste.
För Wieselgren var denna metod icke den givna regeln; han menade
»(XXIII: 354) att man kunde gå fram som det dagligen sker »i vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
