Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grunden däremot vill partikularisera allt, skärper överallt egenheten och
självheten (s. 375 o. 381). Denna grundens verksamhet aktualiseras
emellertid fullständigt först i människan. Det är grunden, som eggar
vår egenvilja till uppror mot universalviljan eller förståndsprincipen i
oss. »So lässt sich auch das Platonische Wort wohl erklären, das
Böse komme aus der alten Natur; denn alles Böse strebt in das Chaos,
d. h. in jenen Zustand zurück, wo das anfängliche Centrum noch nicht
dem Licht untergeordnet war, und ist ein Aufwallen des Centri der
noch verstandlosen Sehnsucht» (s. 374). Grundens lockelse uppträder
i människan som en frestande och förförande makt (s. 374, 390). Den
liknas vid sirénstämmor ur havets djup (s. 381).
Men trots att naturgrunden eggar oss till avfall, är den därför
ej i och för sig någon ond världsprincip. Först i och med att vi följa
dess frestelse, uppstår det onda. Blott inom människans eget bröst
äger det onda sin möjlighet och sin verklighet (s. 374 f.).
Härmed har alltså Schelling uppvisat, varför det onda uppstår,
ävensom dess universella makt. Men hur skall nu det onda förklaras
ur världsordningens synpunkt? Jo, det är nödvändigt för Guds
uppenbarelse. Det onda var »tvedräktens ande», sönderslitandet av enheten
inom oss. Det goda däremot är »kärlekens ande», som sammanbinder
det söndrade. Men denna kärlekens ande, det högsta i tillvaron, skulle
aldrig kunna uppenbara sig, om ej något söndrat funnes att
sammanbinda. Den splittrande ondskan är alltså nödvändig för den enande
kärlekens manifestation, på samma sätt som mörkret för ljusets. Först
genom det onda och kampen däremot kan Gud uppenbara sig såsom
kärlek, såsom kärlekens enhet mellan de båda världsprinciperna (s.
373—74).
Naturens utvecklingsskala upp till människan var, som vi sett,
en kamp mellan ljusprincipen och den dunkla grunden. Mänsklighetens
historia uppvisar samma kamp, ehuru på ett högre plan och i en högre
potens. Grunden motsvaras här av det onda, ljusprincipen av det
goda, av kärlekens ande. Liksom kampen mellan ljusprincipen och
grunden slutade med den senares förklaring i ljus, så skall även
kampen mellan det goda och det onda sluta med det ondas övervinnande
och kärlekens seger. Detta historiens slutmål sammanfaller med hela
världsutvecklingens: Guds fullständiga uppenbarelse (s. 377—80).
I slutet av skriften återvänder Schelling till gudsbegreppet. För
första gången i sitt författarskap hävdar han här en personlig Gud.
Tidigare i arbetet hade han utlagt begreppet personlighet såsom
»Verbindung eines Selbständigen mit einer von ihm unabhängigen Basis
— — — so nämlich, dass diese beiden sich ganz durchdringen und
nur ein Wesen sind». Men i så fall är Gud högsta personlighet. Ty
i honom förenas den ideala principen med en av denna oavhängig
grund till en absolut existens. Och då enheten av de båda
principerna är ande, så är Gud »als das absolute Band derselben Geist im
eminenten und absoluten Verstande» (s. 394—95).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
