Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 135
Även på flera andra ställen i kommentaren skymtar inflytandet
från frihetsläran. Sålunda återfinner Atterbom i Eddan läran om
»ett positif t Ondt, som icke härstammar från gudarna men
uppkommer genom Egoismens conflikt med deras vilja»; (s. 8) — alltså
åter en anspelning på frihetslärans etik. Därstädes betonas bl. a.
med kraft, att det onda är något »positivt», en makt, icke en brist
(Skr. o.fr. s. 369). — Vidare antyder Atterbom världsutvecklingens
slutmål, »den sista stora krisis mellan det Goda och det Onda»»,
samt det förstnämndas seger (s. 13). Man jämföre härmed Skr. o.fr.
s. 404. T. o. m. det typiska uttrycket »»krisis» återfinns hos
Schelling. — När Atterbom låter Tor-Kristus bekämpa det onda,
»ändlighetens isolerade princip»» (s. 10), pekar detta åt samma håll (jfr
Skr. o.fr. s. 380) o. s. v.
Vi möta alltså här ett helt myller av mer eller mindre
dimmiga reminiscenser från Skr. o. fr. Vad som här är av intresse
och bör fastslås, är att Atterbom redan nu tillägnat sig skriftens
grundtanke: läran om natur grunden, varifrån det onda indirekt
härstammar. Atterbom kallar här grunden »»den uräldsta materien»».
Just denna bestämning, »»gammal»», skola vi i det följande ofta se
honom tillägga den.
I Preliminärier till en poetik skymta också en rad intryck från
samma håll. Atterbom berör här förhållandet mellan naturen och
historien. Naturen »»uttrycker Guds basis eller essentia, i hvilken
han gradvis förverkligar sin existentia, och slutligen i Förnuftet
framgår såsom det lefvande bandet (Xoyoç) af begge. Historien
lemnar oss den succesiva utvecklingen af detta lefvande band. Den
makt, som i Naturen syntes oss såsom blott Verldssjäl, antager i
Historien den tröstfullare skepnaden af Försyn. Här är
religiositetens egentliga hembygd och Christus är dess representant»» [Pli.
1811, s. 575).1 På samma ställe talas strax efteråt om »»grunden i
Gud», och om motsättningen mellan den »enskilda viljan» och
»»universalviljan» (s. 574 och 575) —frihetslärans karakteristiska termer.
1 Här antydes ju ett koncentrat av frihetslärans uppfattning av naturens och
historiens utvecklingsprocesser. I människan framträder anden, enheten av
idealprincipen (vilken sistnämnda Schelling också benämner »det existerande i Gud»,
Skr. o. fr. s. 408) och grunden. Härmed kulminerar naturens utvecklingsskala
och vidtager historiens, människoandens utveckling. — Schelling använder ej
uttrycket logos, däremot ofta »das Wort» med direkt anspelning på
Johannes-evan-geliet (s. 361, 377, 380). I människan uttalas »ordet» i skapelsen, »enheten av
ljus och dunkel» o. s. v. (s. 363 f.). — Jfr ock s. 395: Gud såsom ande är bandet
mellan »Basis und Existierendes» i honom. — Även Kristus-gestalten infogas i
detta sammanhang (s. 377, 380).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
