Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 ti
Gunnar Axberger
Låt oss nu även något närmare granska skapelsehymnen i
dikten DioMes och Heliodora (Ph. 1812, s. 85) i1
»Heliodora! en Zevs är förborgad i kedjan af tingen,
Outtömligt hans lif flammar i verldarnas Allt.
När ur den gamla Natten han steg, i tiderns urspung,
Etherns eldiga famn mötte Kronions begär;
Luftgestalter danade sig, kometerna föddes,
Dock elementerna än stridde i brand mot hvarann.
Dyster den Väldige såg sig omkring. Då fann han i modrens
Dunkla salar en mö, skön som hans tanke sig tänkt:
Stum i djupet hon satt, i ögonen glimmade trånad,
Och en frusande kalk rågade hon med sin hand.
Nu vid hans rop med rodnande kind hon kom i christalldrägt,
Sjögrön böljade högt slöjan på tjuserskans barm,
Silfverfotade Thetis med Zevs förmäldes; och ännu
Är hon på gungande bädd älskade Ljusets gemål:
Alla väsenden föder hon än, den hulda, och alla
Lifvets betingande dryck tömma ur hennes pokal.
Eros! din verldslag klang i ett skapande Varde; det fasta,
Skilt från det veka, sin grund, bildade spherernas lopp.
Ljusets söner nu blixtrade fram i ordnade leder,
Venus Urania dem rytmiska rörelsen gaf;
Ställde i midten af alla sig sjelf, som drottning och urbild,
Mellan Zevs och hans brud trohetens klara magnet».
Fortsättningen skildrar, hur naturen utvecklar sig mot allt
högre former; känslan vaknar i blommorna, begären i djuren o. s. v.
Men om havet, Poseidons palats, heter det:
»Lägst i dess afgrund herrskar ännu det åldriga Chaos,
Och dess förborgade skräck solen med möda beser».
Slutligen skildras människans framträdande:
»An allmodren dock ordet ej fann till skapelsens gåta,
Och från dess innersta själ sucken till Uranos flög.
Då från hans mun antände en fläkt det ädlaste ämnet,
Och i menniskans bild Viljan åt himmelen såg:
Zevs sjelf log af behag, från Olympos de samlade Gudar
Sågo med undran och lust denna gestalts majestät.
Ljuset i henne bemäktigat sig, som herrskande Frihet,
Stoftet, och bildar deraf dygdens och skönhetens verld».
Eedan Santesson har påvisat, huru den nyss anförda
skildringen av människans skapande direkt återgår på Skr. o. fr.
1 Detta häfte av Pli. 1812 publicerades först våren 1813.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
