Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Gunnar Axberger
grad bekänt sig till, har här helt fått vika för en teism i
frihetslärans ända. Det är också av stort intresse att följa hans utredning
av förhållandet mellan panteism och teism. Vid sidan av
impulserna från Skr. o. fr. spåras ett tydligt beroende av de förklaringar
till denna skrift, som Schelling lämnat i stridsskriften mot Jacobi.
I »Svar på insänt» säger Atterbom, att naturfilosofien hävdar
den absoluta identiteten av idealitet och realitet — alltså »det
absoluta» i identitetslärans ända —, en absolut enhet av »ett och
allt». Men samtidigt göres följande viktiga tillägg: »Att denna
förnuftsenhet, hvars utveckling Naturphilosophien ser i hela det
omätliga omfånget av lifvets gestalter, icke dessmindre är en princip,
som leder till den strängaste Theism, hoppas jag kunna visa vid
slutet af dessa förklaringar. Men den äkta Theismen kan endast
framspira såsom blomman af en äkta Naturalism, hvilken, på samma
sätt som Naturen sjelf innehåller roten till allt lif, förhåller sig till
lifvets högsta utbildningsgrader, till Dygd, till Konst och Religion,
såsom roten af evighetens träd till dess i kronan glimmande
frukter.» (S.L. T. 1816, s. 61).1 — Atterbom har här så gott som punkt
för punkt tillägnat sig Schellings utredning av förhållandet mellan
naturalism och teism i Jabobiskr., utmynnande i tanken »dass Na-
turalismus die Grundlage––––— des Theismus ist.» (JacobisJcr.
s. 69, jfr Fischer s. 669, 684). Identitetsfilosofien göres till grundval
för en teism i frihetslärans ända.
Det häj-ledande av teismen ur naturalismen, som i citatet
ställdes i utsikt, försökes i försvarsskriften vid årets slut. Framför allt
är här artikeln i n:r 51 av S.L. T. 1816 belysande. Den bär
överskriften »Guds existens, Guds väsende, Naturen».
Inledningsvis lämnas här en redogörelse för begreppet naturen.
Härmed säger sig Atterbom mena: »den allt frambringande
urverk-ligheten inom Gudomens väsende, af hvars i tid och rum
uppenbarade mångfald —––––Gud Sjelf såsom personlig Verldsstyrelse
är den högsta länken.» Varje länk i denna kedja säges vara
»impregnerad med sitt bestämda mått af realitet genom den skapande
urkraft, som uppenbarar sig i alla och som sist öfver sin fulländade
skapelse hvilar såsom Gud.» — »Man har», fortsätter Atterbom,
»på ett förunderligt sätt i omdömen öfver vår lara sammanblandat
denna urproduktivitet (natura naturans), som blott är En af Gudo-
1 Föreliggande uttalande har Atterbom tydligen ansett viktigt. Han citerar
det följande höst i försvarsskriften (S. L. T. 1816, s. 815).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
