Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 141
mens egenskaper, med Gudomens högsta, concentriska, alla de andra
ordnande egenskap, den genom hvilken Gud framträder ur djupet
av sitt urväsende, manifesterad såsom Person.» Om man liksom
Spinoza stannar vid »blotta ideen af en ursubstans», så kan varken
panteismen undvikas eller »någon för hjertats behof fullt
tillfredsställande religionsphilosophi uppkomma.» »Men denna ursubstans är
ingenting vidare än det ursprung till sin existens, hvilket Gud har
inom sitt eget väsende» [S.L.T. 1816, s. 801 ff.).1
Atterbom fortsätter med en bestämning av begreppen »det
Absoluta» och »Gud». Han säger sig här ha varit utsatt för
missförstånd :
»Det Absoluta, säger man, är vår Gud, och dessa båda ord betyda
hos oss ett och detsamma. Det är icke sant, svara vi: hvem har
bedt er läsa och döma så ytligt? Schelling har visserligen, i några
af sina äldre skrif ter, nyttjat dessa ord promiscue; såvida med rätt,
som Gud äfven är att betrakta såsom Urrealitet, Urväsende,––––––-.
Betraktas Gud åter som ett handlande Individuum, så tillhör honom
benämningen af Absolutum endast på ett ganska oegentligt sätt. Ett Ens
Absolutum betyder ingenting annat, än ett Idéale = Reale i allmänhet,
ett väsende, hvars möjlighet omedelbart innebär och grundar sin
verklighet, och hvilket, såsom sådant, är närvarande i allt reellt (i det
physiskt reella ej mindre än det intelligent reella) såsom den eviga
roten till dess existens, eller den för alla entia gemensamma urgrunden.
Blott på denna ståndpunkt i vårt system gäller det gamla: TE v %ai Ilav.
Det Absolutas Idee är blotta ideen af Urväsende, utan vidare
bestämningar. Dess charakter är inneslutenhet, förborgenhet, motsatslöshet,
eller Indifferens, emedan det är det ännu ouppenbarade, det för all reflexion
otillgängliga, som föregår hvarje speciell akt och form av den Eviges
oupphörligt verkande sjelfmanifestation.» (S. L. T. 1816, s. 805 f.). —
Atterbom visar i en not, hurusom detta urväsende kan betecknas som
»chaotisk stillhet». I en senare not säger han, att det av de gamle
föreställdes »under bild av chaos» (s. 811).
Vad Atterbom här avser med begreppet det absoluta, är
tydligen den schellingska »urgrunden», »ogrunden» eller »indifferensen»,
det gemensamma ursprunget till såväl naturgrunden som
idealprincipen, den ouppenbarade guden}
1 Allt detta är ju ett hopkok på frihetslärans idéer. Jfr Schellings utredning
av Guds utveckling från naturen i Gud fram till den personlige Guden, särskilt i
Jacobiskr. (s. 62—67, 71, 81, m. fl. st.). När Atterbom sammanställer naturen i
Gud med Spinozas substans, ansluter han sig också till Schelling (jfr Jabobiskr.
s. 62 samt Skr. o. fr. s. 397).
2 Jfr Skr. o. fr. s. 406, 408. — Även i övrigt återgår Atterboms utredning
direkt på frihetsläran. Schelling företager där samma begreppsdistinktion mellan
Gud i sitt fulländade tillstånd och den absoluta identiteten från identitetsläran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
