Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Gunnar Axberger
Atterbom visar i fortsättningen, huru detta ouppenbarade
ur-väsen, denna indifferens av idealt och realt »öppnar sig».
Urvä-sendets intelligens »Guds ande» ponerar urväsendets »väsen» som
ett objekt för sin föreställning och sin vilja. Detta objekt blir
»realgrunden» för universum, blir det underordnade villkoret för
Guds andes personliga manifestation. Härigenom har i den
ursprungliga indifferensens ställe en dualitet uppstått, dualiteten
mellan intelligens och väsen, ande och natur.1 Ur denna dualitet
framgår livet. Livet är föreningsbandet mellan ande och natur.
Härmed är den ursprungliga indifferensen upphöjd till en »positiv,
organisk de motsattas enhet» upphöjd till »en absolut identitet».
På denna ståndpunkt av sin utveckling, — säger Atterbom —
förekommer det gudomliga icke längre som den ursprungliga kaotiska
indifferensen »men dock ännu såsom en opersonlig ide — — —
eller såsom en Verldssjäl». Emellertid hävdar han, »att det
Gudomligas idee, i sista instansen av dess utveckling, hänvisar ideen på af
en gudomlig Person, en Fader, en Försyn.» (S.L.T. s. 807—812).
Huru denna sista instans av utvecklingen ter sig, visar aldrig
Atterbom. Han påpekar blott, att »Gud såsom Person är upphöjd
jämväl över Dualiteten och Identiteten —––––. Han är ej
allenast mer än den naturliga principen, han är äfven mer än den
andliga. Han är den himmelska: ty han är Kärlek.»2 -— Atterbom
sammanfattar i slutet av artikeln den gudomliga
utvecklingsprocessen: »Det Absoluta är vårt systems princip, Gud är dess residtat.
Såvida det Absoluta är Gudomlighetens urväsende, som visserligen
sammanhänger med Guds Subjekt, men alldeles icke dermed får
förblandas, kunna vi med rätt säga, att Gud är vårt systems A
och O: och — så långt åtminstone — är vår philosophi i sin innersta
kärna svarande mot en sann religiositets fordringar (S. L. T. 1816,
s. 814 f.)3
Denna senare är Deus implicitus, den förra Deus explicitus (Jacobiskr. s. 81, varest
också hänvisas till Skr. o. fr. s. 412, där samma tanke förekommer. Jfr. ock
Skr. o. fr. s. 408). Även erkännandet, att Schelling tidigare och med viss rätt
använt termerna promiscue återfinnes här (Jacobiskr. s. 81).
I uttalandet ovan lägger alltså Atterbom identitetsfilosofiens begrepp »det
absoluta» till utvecklingsgrund för frihetslärans personliga Gud, på samma sätt
som ju Schilling skriver, att teismen skall bygga på naturalismen (jfr Fischer
s. 669 f., 683 ff.).
1 Jfr Skr. o. fr. s. 408: Ogrunden delar sig i grunden och idealprincipen;
en dualitet uppstår ur indifferensen.
2 Jfr Skr. o. fr. s. 405 f., 408.
8 Denna sammanfattning återgår direkt på Jacobiskr. s. 81. Schelling hävdar
här, att den absoluta identiteten icke får förblandas med den personlige Guden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
