Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 143
Vad Atterbom här förkunnar är alltså en utvecklingsprocess
inom gudomen. Gudomen utvecklas från den motsatslösa, kaotiska
indifferensen genom dualiteten och identiteten fram till den
personliga guden.1 Jag har redan i detalj visat det direkta beroendet
av frihetsläran, isynnerhet så som denna kommer till uttryck i
Ja-cobisJcr. Till man på ett belysande sätt se, huru nära Atterboms
uppfattning av gudomens utvecklingsprocess, även såsom helhet,
ansluter sig till denna lara, så kan man läsa Fischers
sammanfattande referat av frihetslärans teogoni: det första utvecklingsstadiet
i gudomen är indifferensen eller ogrunden, enheten före alla
motsatser. Det andra är identiteten, vari motsatserna finnas aktiva och
»in ihrer Uberwindung begriffen». Det tredje är »die absolute
Persönlichkeit oder die Liebe Gottes», enheten över alla motsatser.
(Fischer s. 665 och 666).
När alltså Atterbom året 1816 för första gången söker ge en
sammanhängande utredning av sin gudsuppfattning, så ansluter han
sig så gott som genomgående till frihetslärans betraktelsesätt. Att
detta icke är någon tillfällighet eller blott beror på ett taktiskt
grepp, betingat av motståndarnas beskyllningar för panteism m. m.,
framgår av flera omständigheter. A ena sidan ha vi ju sett,
hurusom frihetsläran alltifrån Skaldarmal 1811 satt tydliga spår inom
hans tänkande. Skapelseskildringen i Diokles och Heliodora från
1813 föregriper, som jag i fortsättningen ytterligare skall framhålla,
i flera hänseenden försvarsskriftens framställning av samma process.
Och huru tidigt skalden känt sig dragen till frihetslärans teism,
framgår såväl av ovan anförda brevuttalande från nyåret 1814, som
av de citerade raderna i recensionen av Akademiens handlingar från
1815. Det är dessutom av intresse att se, huru han i
försvarsskriften genom att upptaga och kommentera sina egna tidigare
uttalanden med iver söker visa, att han långt förut bekänt sig till
den åskådning, som han nu förkunnar (se framför allt artikeln i n:r
Den absoluta identitetens väsen är blott »implicite Gott», eller »genauer zu reden
dasselbe Wesen — ■— — tuelches sich zum persönlichen Gott verklärt.––––––-
Ich setze Gott als Erstes und Letztes, als A und O, aber als das A ist er nicht
A\as er als das O ist, und inwiefern er nur als dieses — Gott sensu eminent! ist,
känn er nicht auch als jenes Gott in dem nämlichen Sinne sein, noeh, aufs strengste
genommen, Gott genannt werden, es ware denn, man sagte ausdriicklich der
unent-faltete Gott, Deus implicitus, da er als O Dens explicitus ist.»
1 Denna åskådning uppdyker för övrigt i skilda variationer på många andra
ställen av försvarsskriften (se t. ex. S. L. T. 1817, s. 41).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
